2006-10-23 @ 17:13:41

NP: Jumper – I vårt kvarter

…och varför, kan man då undra, försvinner Lord Knubbdäck från helgon? Vad fick henne att ta ett sådant drastiskt beslut, som kan resultera i att hon tappar kontakt med en hel del av sina vänner? Och kanske viktigast av allt; varför skriver hon i tredje person?

Tja. Så här är det, gott folk: Jag tröttnade. Hela min tillvaro är uppbyggd och baserad på en ständig tillgång till helgon. Jag struntar i att göra saker jag borde göra, därför att jag hellre vill sitta på helgon och glo. Och det fungerar inte. Jag har en djävligt lurig tentamen på gång som jag otroligt gärna vill klara av, mitt hem förfaller och jag har sällan tid för att ta hand om mig själv. Så… jag tänkte att bästa sättet att ta mig ur mitt beroende är att hugga av tvärt och totalt. Mitt konto är nu raderat, och jag kommer inte att återuppstå inom en snar framtid. Visst, det kommer att vara konstigt nu i början; jag menar, jag har hängt på helgon dagligen i i stort sett fyra år. Att surfa på helgon är lika normalt som att ta på sig skor när man går ut. Kanske kommer jag först att känna fantomsmärtor och sakna det på samma sätt som jag skulle sakna en avhuggen arm – men faktum kvarstår att jag i slutändan kommer att bli mer tillfreds och en mer välmående person. Jag älskar internet, men det suger all kraft ur mig.
Så därför blev det som det blev. Jag har en del andra anledningar också, men de får stå mellan mig och mina öron – ni blir ändå inte klokare av att få veta dem.

Detta kommer självfallet att påverka mitt bloggande en aning. I frånvaro av helgons möjlighet till privata dagboksinlägg kommer jag kanske att vara mer frispråkig, men samtidigt mer subtil, här. Eller kanske slutar jag blogga så förbaskat mycket, jag vet inte än. Just nu ser jag mig själv leva enligt Carpe Diem-principen.

Den som lever får se, helt enkelt.

2006-10-23 @ 16:38:15

Nästa skoltillfälle är på torsdag. Då har vi ”frågestund inför tentamen”. Så… Vad skall jag nu roa mig med i tre dagar? SÅ kul är det inte att hänga över en grammtikbok tolv timmar om dagen. Om någon har något kul förslag är jag eld och lågor, I tell ya!
Also: Jag behöver festa i helgen. Jag har en jättefin halloween-outfit, så ge mig en jättefin fest att gå på! Okies?

Just nu: Helgon hänger sig, vilket jag stör mig på. Vill fixa lite saker där innan jag raderar mitt konto och försvinner. Gah!
Jag behöver förresten ta lite kort på mina fina skor att visa er. Får se om jag orkar göra något åt det ikväll, hmm.

Sov hos Martin i nättras. Vi har sett på CtM och spelat Dr. Mario. Mmm. Dr. Mario är teh shit! Jag behöver koppla i mitt Sega Megadrive eller mitt SneS så att jag får spela lite tv-spel, då har jag något att göra mellan varven på tentaplugget.

Idag är en bättre dag. Jag börjar ta mig ur förtvivlan. Saker och ting ordnar sig förr eller senare.
…jag vill köpa skor…

2006-10-22 @ 15:06:17

Jag har inte ätit sedan runt klockan 19.00 i fredags.
Jag mår inte bra, och jag vet inte hur jag skall göra längre. Jag gjorde det jag trodde var rätt, men det blev inte bättre. Det blev inte bättre alls. Och nu vet jag inte om jag laga det, eller om jag lyckats få mig själv att dra åt helvete.

Får se hur mycket jag bloggar i det närmaste. Jag håller på att falla isär totalt, och jag vet inte hur jag kommer att må, eller vad jag kommer att göra. Allt är så skört…

2006-10-22 @ 14:07:53

vad skall jag göra nu då? gjorde jag fel? gör jag någonsin rätt?
jag vill hem. jag vill fan bara hem. jag klarar inte av det här, jag vill inte vara ensam NU. jag vill inte ha panik jag vill inte ha ångest och jag vill inte dte här.
kanske hade tde varit bättre att fortsätta leva i en lögn. kanske hade jag sluppit må så djävla illa om jag kunant lura mig själv.

det här var aldrig vad jag ville. det här var aldrig vad jag önskade.
jag är så rädd just nu. allt är så svart och jag förstår inte hur jag någonsin skall kunna bli glad igne. jag vill bara stänga av hjärnan, sluta tänka, sluta vara, sluta finnas. jag klarar itne av det här. och den jag behöver mest av allt är alldeles för långt borta och jag är rädd.

jag vet inte vad jag skall göra. jag vet ine alls vad jag skall göra. det finns inga svar. det finns inga rätt, det finns bara fel.

förlåt för att jag är. förlåt för att jag gör. förlåt för det som blir. förlåt för att jag är fel. förlåt för att jag inte kan fungera på annat sätt än det här.
men du behöver aldrig oroa dig för mig igen. och kanske kan jag sluta må så djävla dåligt nu. fast jag tvivlar starkt på att jag någonsin kan må bra igen. inte som det är nu.
jag börjar tro att jag gjorde fel. men vad annat kunde jag ha gjort? jag vill inte pracka på dig min lögn. jag vill inte lura dig, utnyttja dig mer. det går inte. i slutändan skulle det ha gått mer åt helvete än såhär.

jag kan bara säga förlåt. och förlåt räcker aldrig.
fast du läser inte det här. så du får aldrig veta. kanske är det bäst så.

…

2006-10-22 @ 12:10:13

Jag undrar om jag har nått den där punkten ännu. Vägskälet, vågskålen. Tillfället då jag varken kan göra rätt eller fel. Om så är fallet… är det då dags? Är det nu jag har min chans, är det här min möjlighet är?
Jag vill bara att du skall bry dig. Det skulle räcka så långt. Istället känner jag mig utfryst, bortknuffad och i vägen… Varför är mina problem aldrig lätta att lösa? Folk ger mig råd, men råden går inte att applicera på min situation.

En gång i tiden var jag vacker och lycklig. Det är inte utan att man saknar och längtar tillbaka.

NP: Wumpscut – Torn Skin

2006-10-22 @ 12:06:11

Jag drömde en massa porr igen. Det var ganska skumt. En stor låda, med nakna människor? Jag vet inte riktigt. Familjen Karlström var med också, men det var i ett senare skede och hade inget med porren att göra. Då sprang vi runt med iskanoner och sköt sönder biosalongsdukar i ett stort utrymme som liknande baren på hotellet på Cypern.
Det var en väldigt konstig dröm. Jag tror att Anna var med också? Förvirrad när jag vaknade, minns inte så väl som jag ville.

2006-10-21 @ 17:28:43

Varför brinner jag alltid på fel sätt? Istället för att brinna passionerat för mina varma känslor och framstå som en bättre person så brinner jag för mina misslyckanden och mitt självförakt. Vad mycket lättare allt skulle vara om jag bara kunde förändras på den punkten. Vad mycket bättre jag skulle må…
Jag är frusen, och funderar på att duscha. Igen. Jag har i stort sett just torkat, det är mindre än två timmar sedan jag duschade senast. För mycket vatten kommer att torka ut mig, men jag känner att jag andas bättre när jag är omgiven av värme. I brist på annan värme att tillgå är det inte ett dåligt alternativ.

Än en gång känner jag att jag måste sätta naglarna hårt i min tunga för att inte kunna prata. (metaforiskt sett) Det är så mycket jag vill säga, men det finns inga rätt sätt att säga det. Mina tankar är vapen som slåss, mina tankar är vapen för oss, mina tankar är det sista som ni tar. (jag önskar att det hade varit annorlunda. men ibland är det som att försöka kräla sig uppför en mur; man kommer en liten bit uppåt, och sedan glider man ner och naglarna slits av)
Fast varför dela med sig av ord ingen vill höra, kan man undra? Hade jag haft den uppmärksamhet jag behövt hade jag kunnat låta dig veta, hade jag känt av minsta lilla gensvar hos dig hade det varit allt som behövts. Men du är min mur, och mina fingertoppar blöder så förbannat.

Jag hatar bara känslan av besvikelse. Jag hatar att förvänta mig ett G och få ett U. Så känns det just nu.
Jag vet inte varför jag lurar mig själv att tro saker. Det är inte ditt fel, tro mig. Och hade jag kunnat välja hade jag valt nej, så är det bara. I alla fall med tanke på hur läget är.
Jag drömde om skönhet, och vaknade upp med ansiktet fullt av vårtor. (nej, jag är bara metaforisk igen, mitt ansikte är lika rent som alltid.) Jag undrar vad jag hade kunnat göra annorlunda? Jag undrar vilket vägskäl jag gick åt fel håll vid?

Allt känns bara så satans raserat just nu. Det spelar ingen roll vad, jag har börjat ge upp igen.
Imorgon när jag vaknar kommer jag att vara melankolisk, men ändå känna mig bättre till mods. Så är det alltid. Men med en stor djävla mur i vägen kommer jag inte att kunna ta mig framåt utan att slå huvudet igen. Gah, jag avskyr mig själv när jag är sådan här! Jag vill inte, hör du det?! Jag VILL inte.
Det här ger mig ingenting. Jag förstår inte varför jag lurade mig själv. Det händer så ofta att jag borde ha lärt mig vid det här laget.

Kanske jag borde skriva ett brev. Ett sådant där brev som inte kommer att bli skickat, men som ger mig möjlighet att ventilera lite och kanske lugna ner mig. Eller så bakar jag muffins och skiter i allt det här.
Vi får se.