En så oerhört välbehövd weekend på Gotland, och alla batterier är nu fulladdade. Jag har löst korsord med mommo, tagit en kvällspromenad längs klinten, njutit av blomdoft och svala vindar, fått prata av mig med Eric och Leo, tittat på dålig film och skrattat så att jag fått ont i magen, ätit ett berg av kött och lyssnat på mommos historier om grannar i stringkalsonger och om från tiden när hon jobbade inom det militära. Helgen har gått alldeles för fort, men jag lyckas förhoppningsvis stå ut tills jag skall åka dit igen i Juli för att träffa pappa – och sedan kommer ju Medeltidsveckan! :)
Jag känner mig alltid så djävla kluven mellan eufori och melankoli när jag är hemma på ön. Å ena sidan är jag så lycklig över att vara där, att trampa samma stigar jag gått sedan barnsben och att få inandas den där luften som är så djävla bra för mig. Å andra sidan känns det sorgligt att veta att det aldrig mer kommer att bli jag och Gotland. Det är inte samma ställe längre, och jag klamrar mig förtvivlat fast vid minnena av allt det var när det var som mest för mig. Nu är det ett underbart smultronställe att ha att besöka, men besöken är för få och jag känner mig mer främmande i min egen hemstad än vad jag gör i Malmö. Jag är så rädd att någon skall peka finger åt mig och säga att ”Hon där, hon är en utböling!” trots att jag talar dialekten, känner till alla skrymslen och vrår och har bott där en överväldigande majoritet av mitt liv. Det är märkligt.
Idag skall jag till tandläkaren (yaaay…) och sedan har jag tusen saker att fixa både på jobb och hemma. Full rulle i vanlig ordning, med andra ord. Jag skall se ifall jag kan få tummen ur och skriva något mer åt kvällen, men räkna inte med det :P
Tjipp och wog!
