Åter en vecka har gått, och så var vi där igen: Caturday. Nästa Caturday kommer min mor och min bror. Iochmed hur dagarna springer förbi och man ibland nästan glömmer bort att hålla sig fast så misstänker jag att de kommer att stå och ringa på min dörr inom kortare tid än jag tror.
Därmed är det extra viktigt att jag kommer igång med mitt städande idag så att jag faktiskt har en chans att få visa dem en välstädad och julpyntad lägenhet, snarare än något som ser ut som no mans land.
Hemma igen. Har mensvärk och är lite trött och hängig, så vi får väl se hur aktiv och pigg jag är på att posta en massa idag. Jag funderar fortfarande på hur många inlägg som krävs för att man skall hamna på framsidan – en del som ligger där har bara arkiv från november och december, så de måste ju i så fall ha spämmat som fan? Jag har nästan 400 inlägg sedan i augusti. Handlar det kanske om mest inlägg i månaden? Jag skriver ju uppenbarligen i stort hundra inlägg i månaden. Mycket/lite?
Åt en äcklig korv till lunch/frukost/whatever. Köpte en sådan där på pressbyrån, de brukar vara goda, men den jag fick var grönbrun, sönderkokt och smakade inte så värst mycket mer än äckligt. Åt halva, slängde resten.
Planen är att jag skall få disken gjord idag. Sedan skall jag försöka komma igång med skolarbetet tills måndag, samt ägna kvällen åt att se på Frasier och förmodligen äta chips. I vilket fall som behöver jag gå till affären, så jag kommer nog att äta chips en kväll till.
Snodde en kik på vågen hemma hos Martin igår kväll; jag ligger på 57kg nu, vilket är vad jag ”borde”. Jag lycakdes ju ändra min stabila vikt från 54 till 57, så jag är nöjd. Pendla as you may, men jag landar ändå på 57kg när det väl kommer till sin spets.
Måste betala de där räkningarna också, samt göra upp en budget på hur mycket jag har råd att köpa julklappar till mina vänner för. Jag hittade ju en bra grej åt Ida, måste hitta något bra åt Amanda också, och se ifall det går att hitta något trevligt och vedervärdigt åt Johan. Fast Ida och Amanda prioriteras. Eric och Leo har jag redan straffklappar åt! …just fan, Simon får icke glömmas! Och jag borde ju köpa något åt Dan också… Ack! Ja, som sagt, göra budget för alla dem ligger väl högt på min Att Göra-lista. I värsta fall köper jag något på tisdag nästa vecka, när jag går på stan med Zzucken.
Nu skall jag försöka få upp lite värme.
Sådär! Inspelningen gick bra, jag har nu en halvtimmes konversation med mig och mamma. Jag låter inte alls som jag tror, haha, jag låter asdryg och konstig. Jaja. Nu har jag något att roa mig med i helgen iaf.
Färdigklädd, färdigpackad, redo för hamburgare och öl. Inte helt fel, alltså!
Jag uppdaterar er på läget igen imorgon eftermiddag.
I högtalarna: Bloodsucking Zombies from Outer Space, som sig bör. Det är i stort sett de, Graves och Misfits som varvas just nu, kryddat med lite Insane Clown Posse och annan sörja.
Dags för mig att försvinna in i duschen, och sedan få på mig lite kläder och smink och övriga saker som får mig att se mer mänsklig ut. …debatten om mitt utseende är för övrigt roande att följa: Jag har folk som är både pro och anti. Wtf? Ibland undrar man hur världen är funtad.
Snälla ni. Ni får gärna tycka att jag är ful, ni får gärna tycka att jag är snygg. Vad NI tycker är ändå oväsentligt. Jag har några personer vars bifall jag gärna vill ha, och det är deras åsikt som gäller, men det som ändå väger tyngst är MIN EGEN åsikt i frågan, och den ändras lätt från dag till dag, timme till timme. But that’s life.
Jag har inte varit på Masuimis forum på evigheter. Det är minst en månad sedan jag sist var inloggad. Folk skickar mail till mig, sms, msg:n på diverse platser, och undrar hur det är med mig, om jag lever, vad som har hänt. Men …jag är bara trött på det. Jag är ärligt talat trött på DEM. Det är alltid samma sak, samma attention whoring – jadå, jag har min beskärda del av kakan, thank you very much – samma skämt, samma bilder, samma åsikter som luftas… Det är klubben för inbördes beundran, och jag vill inte ha deras vatten på min kvarn längre. Låt dem sakna mig, snart är jag glömd.
Greg skickade sms och tyckte lite synd om mig angående en sak jag mailade honom om på MySpace. Greg är en raring, synd att han är som han är, bor där han bor och sysslar med det han sysslar med.
Själv skall jag nu syssla med att duscha, klä på mig och slå in julklappar åt min familj.
Puss på er.
Klockan är kvart i ett, och jag har inte gjort något öht än så länge. Well… Jag är ledig i tre dagar, jag hinner fortfarande göra viktiga saker!
Skall väl ta mig inom duschen om en stund (kanske klockan halv tre eller något) och sedan get dressed, så att jag kan skutta till tåget så fort jag är klar med samtalet med mamma. Skulle behöva göra ett överslag på räkningarna också, såvida jag inte tänker betala dem redan idag…
Funderar på att leta rätt på de dagboksinlägg jag skrev om Anna på helgon.net i samband med hennes död. Kanska göra en egen kategori för dem också, till och med. Såhär med julen runt knuten så känner man ju än mer av hennes frånvaro. I synnerhet eftersom jag hela tiden hittar perfekta julklappar att ge henne!
Det får bli en stor, vacker blombukett istället. Jag vet att hon inte kan se den, och att den ställs där mest för min egen skull, men… tanken räknas, vet ni väl?
Fredrik hade tydligen varit livrädd igår. Jag hajade aldrig om han faktiskt ringt hem, eller om han bara sms:ade, men han hade åkt en båt och varit fullkomligt övertygad om att han skulle dö. Tydligen hade sju eller åtta personer dött under den båtturen för ett år sedan, så helt ofarligt var det inte. Han hade lagt sig ner och allvarligt talat bett till gud i hopp om att överleva. Vilka saker fullkomlig kaos och rädsla kan få människor att göra…
Saknar honom. Det är ett tag sedan jag pratade med honom, men om lite mer än en vecka får jag ju faktiskt krama på min käre bror! Och min andra käre bror! Och min far och min mor! …jag är som ett barn före julafton, med den skillnaden att jag ser mer fram emot att få träffa min familj än att få saker ;)
Behöver få tag på frimärken till mina julkort också. Kan kanske ta det på Pressbyrån i Helsingborg sedan, så slänger jag korten direkt på lådan sedan. Då kommer de fram på tisdag – en vecka innan mig!
Inte så hungrig. Konstigt egentligen, med tanke på att det är ett par dagar sedan jag faktiskt åt något. Kanske kan jag få med min pojkarna till Max sedan, vi skall ju ändå ditåt för att köpa öl och cider så… Måste kolla hur mycket pengar jag har; jag borde ju faktiskt ha råd att bjuda dem på hamburgers också. Vi får se, måste kolla kontot och räkna lite.
På plus-sidan:
På minus-sidan:
När jag var liten så fanns det en fast mall, såhär SKALL vi fira jul, och inte på något annat sätt. Det var alltid samma grej, och det skapade en illusion av trygghet och lycka.
Dagen innan julafton: Först fick vi åka till moffa, när han levde. Sedan for vi till mommo, och efter -94 var det bara hennes gran vi hade att pynta. Sedan fick vi åka hem och pynta vår egen, varpå jag alltid såg på Elisabeth Potter (eller vad det hette? Det programmet med alla djur som dansade balett) och vi hade alltid våra egna, speciella prydnader, som vi slog vakt om för att själva få hänga i granen. Ingen annan fick röra MIN ängel!
Vi sprang runt alla fyra syskon, slogs med varandra i ren iver och nervositet, spelade Bingolotto med familjen och såg på när mamma gjorde knäck och julskinka. Sedan skulle vi sova, och det gick ju aldrig – jag menar, det var ju dagen före julafton! När vi vaknade skulle vi liksom vara i den här magiska julaftonsvärlden där man fick presenter, där man fick äta julgodis hur mycket man ville och där man fick god mat och det var roliga tv-program.
Och plötsligt vaknade man, och insåg att man faktiskt lyckats sova! Så, jullovsmorgon i köket, storrummet eller källaren, beroende på a) var mamma lät en vara och b) var de andra syskonen befann sig. Sedan på med julkläder, och någon tråkig timme eller två gick innan mommo dök upp med sina julklappar. Så, ner med henne i gillestugan för att visa vår fina gran och för att storögt se på när hon lade sina klappar under granen (nya paket! de andra hade vi ju självklart redan kivats om och läst på när vi lade dem därunder dagen innan – ser man en jättekartong och man är nio år är det väl självklart att man är dödsnyfiken på vem som skall få den?) och sedan upp med henne i köket. Konstigt nog ägnade vi aldrig all denna dötid åt att leka med varandra; snarare föredrog vi att sitta själva på våra rum i en tyst och ivrig andakt, eller att sätta oss i källaren och zappa på våra tuffa kanaler; ni vet, trean, femman och z-tv. Ibland hade vi faktiskt sådan tur att vi hittade något att se på; rättare sagt, ANNA hittade något att se på, och hon var kung över fjärrkontrollen så vi satt tysta och såg på det hon ville se.
Sedan var det äntligen dags att äta lunch, och mommo fick alltid lova att sitta bredvid mig. Efter ett snabbt inmundigande av maten (den var aldrig så god som man fick för sig, haha) så sprang vi ner i källaren för att se vidare på whatever det var vi såg innan vi skulle äta, och för att claima våra platser i soffan. Mommo satt alltid bredvid mig här också, på samma sätt som mamma alltid fick sitta bredvid Fredrik och Ricard. Pappa såg aldrig Kalle Anka, han vilade (och spelade jultomte) eller var tvungen att ”fixa saker i affären” (och spelade jultomte).
Så fick vi våra saker efter Kalle Anka, och sedan kunde man ägna hela kvällen åt att leka, peta, pilla, läsa, drömma och sedan somna med ett leende på läpparna. (ett sådant där markattigt hagalet leende, det vill säga)
…och det var då. Sedan växte vi alla upp, och skall vi utgå från just förra året för att beskriva nutidens julfirande så vill jag berätta det såhär:
Vi (jag och Ricard, Fredrik jobbade) pyntade mommos gran, varpå jag höll på att svimma eller kräkas av en outhärdlig mensvärk vars like jag aldrig upplevt. Sedan åkte vi hem till familjen i deras nya hus och pyntade deras gran, och jag hängde där hos dem ett tag. Sedan gick jag hem till mitt, fem minuter därifrån, men kom sedan tillbaka för att äta, spela Bingolotto och snacka skit. Vi såg återigen på när mamma gjorde knäck och julskinka, och sedan gick jag hem och somnade utan några problem.
Satt klockan på ringning, och gick upp runt halv tio, tog en dusch och tog på mig mina julkläder. Sedan tog jag en frostig men uppfriskande femminuterspromenad hem till min familj. När mommo kom över satt vi oss alla i bilarna (mamma, jag och mommo i mommos – mamma körde, och grabbarna i pappas) och så körde vi ut på kyrkogården. (när vi var mindre var det bara mommo och mamma som for ut på kyrkogården, men med tanke på omständigheterna så var det det naturligaste i världen att göra numera) och så gick vi till Annas grav, där vi alla stod i tystnad och tänkte. Sedan tog vi en promenad tillsammans runt kyrkogården, till alla mommos döda släktingar och så till moffas grav. Sedan for vi hem och åt jullunch. Ingen stressade från bordet, alla satt vi i säkert två timmar tillsammns och åt och skrattade, och sedan märkte vi att vi nästan skulle komma att missa Kalle Anka. Det fanns en tystnad från hörnet där Anna skulle ha suttit, men vi hade henne inom oss allihopa, och Ricard lyckades faktiskt mantla hennes roll som Berättare av Mystiska och Märkliga skämt.
Sedan såg vi Kalle Anka tillsammans, även fast jag föreslagit att vi skulle strunta i det i år och se på något annat istället, och därefter började det vanliga tjafset om vem som skulle dela ut julklappar (tomte slutade vi med för fyra-fem år sedan) och det slutade som vanligt med att det blev jag och Ricard.
Kvällen ägnade vi åt att äta gott, de andra spelade spel och jag såg på Frasier, och sedan gick jag hem och somnade gott.
Och det skiljer sig. Varje år numera följer inte en utsatt mall, såhär måste det vara, utan vi kan i lugn och ro njuta av varandras sällskap, äta gott och inte alls oroa oss över vad vi får och inte får. Det känns konstigt att Anna inte längre är hos oss, men… Det är bara att vänja sig, vad annat har vi att göra?
Jag ser fram emot att få komma hem till min familj för att fira jul. <3