2006-12-10 @ 00:24:35

Lite verbal kommunikation med Ida över MSN, samt allmänt dissande av fula människor piggade upp en aning!
Lyckades sedan på något märkligt vis hitta en störtskön och välskriven blogg om brudar av en brud, så jag måste immediat pejsta en länk här för att dela med mig av denna guldgruva! Själv är jag ungefär så långt ifrån lesbisk man kan vara, men jag uppskattar välskrivna ting och bloggar som faktiskt har lite substans! Sure, jag följer väl en eller två modebloggar, men det är främst för att det a) är fina bilder och b) för att de handlar om andra saker -också-. Så, anyhoo, här är länken: Brudens blogg om brudar
Enjoy!

Borde skriv ett inlägg någongång med mer av mina favoritbloggar så att ni också får ta del av hur välsmorda i käften en del kan visa sig vara genom vad de skriver!

Jag har teh mensvärk, är lite trött och har ett sjungande sug i magen efter att få lägga mig tillrätta med min älskade bok, så jag skulle nog ganska säkert kunna säga att detta blir dagens sista post. I skrivande stund uppgår dagens besökarnuffra till 40, gårdagens till 36 och förrgårdagens till 31 – jag börjar känna mig nästan populär ju! Får se huruvida de är dagsländor, eller om de faktiskt inser mitt storsinne och fortsätter återkomma.
I vilket fall som skulle jag vilja rekommendera alla er nyankomna att ta en kik på mitt allra första inlägg, som kan fungera som en slags presentation av vad jag är och vill: En dagboksmissbrukares bekännelse

Ja, det var det jag ville ha sagt. Nu skall jag ner i min oh så darling säng och trivas av sällskapet jag finner i min mest älskade bok.
God natt alla, och till alla en god natt!

2006-12-09 @ 22:53:32

Utkastet till min transkribering av ett samtal mellan mig och mamma. Hon dissar bönder några gånger till i samtalet (bland annat för att min bror tydligen såg ut som en, haha) och jag roas enormt av just denna del. Som sagt, utkast, jag skall fortfarande lägga till en massa detaljer tror jag… Men ändå. Jag hoppas att det blir detta vi spelar upp för klassen, och inte det som är om Lisas barn! Mamma är kul som fan när hon kommer igång, det är roligare när man hör detta och hör henne imitera böndernas förvirring i kön, deras diss av vårt kaffe och så vidare…
 


M: Men igår da, hhhhh, alle djävla bönda! Ööeh, ja får tuppjuck!

C: Vicke bönda?!

M: Ja vafan, de va, ngngng, (ohörbart) bönda som va uppe, å så skulle de äte lunch, å då va de så här att de skulle äte dagens lunch så de skulle beställe på stället

C: Aha?

M: Aja, au, för en kille va inne häromdan å de va som de skulle ha bestämt att han skulle ha tatt upp beställninga innan. Aja. Å då när allihopen kom å ställde si i kön va då då höjde ja rösten å sa ”jo, det är de å de å de å välje på”.

C: Mm!

M: Ja, å så komma de fram tre stycken å så har ja bare bocke av för då har ja samle ihop hele beställningen för de var trettitre stycken

C: Oj

M: Så att Peter fick ut alltihop med en gång i köket, för det är ju lika bra å köre så då. Å så när tre stycken har sagt vad dom ska ha, ja då komma den fjärde: ”Jaha va va de å välje på da?” ”Ja, de va köttgryta, å de va rödspätta å de va hajvis – hawaji – haji? Hawaii, vesuvio å capricciosa.” ”Njaha, ja, va ska jag ha då da?” å så står han å stoppa upp alltihopen för att inte han har bestämt si!

C: Ah va fasen

M: Naj, å så komma de en två-tre stycken till som har bestämt si, så komma liksom den sjunde ella åttonde i kön, såhär ”Njaa, va vad de å välje på da?”Å va fan lyssna dom på?

C: Men dom är bönda, dom har fan gössel i öronen!

M: Avafan! Jag höll på å få dåranfall!

C: Ja

M: Såallafall, å innan, så liksom såhär då, så komma man in sen då när vi äntligen har bare tjoffse upp alle tallrika, Pablo var också förbi vahetade tjugosex stycken pizzabuffé samtidit som ja hade duke för längst bort i trähallen också då da, men dom skulle ju springe me pizza alltså du vet de va skitmycke! Å så komma man inspringande fullasted me tallrika, liksom vi springa verklien å jobba som svin alltså för att de skall fungere såklart

C: men de är väl klart

M: Å för att alle skall få ut sin mat så snabbt som möjligt å få äte tillsammans

C: Ja

M: Ja så säga man såhär ”jaha köttgryta!” då sitta alle dumme gubba där o glor på varandre. ”eeeh, köttgryta!” säga man igen såhär ”ja de va ja de!” ja vemfan e ja? Upp me näven väl! Najmen du vet, man bara får sådär idiotryck!

C: Ja

/paus/

M: å så säga man såhär ”hawaii!” ja å ingen säga nånting. ”ja ja skulle ha capricciosa” jamen de va ju inte de jag frågde efta, ja frågde efta hawaii! Du vet man får dåranfall! Hur dumme i huve är dom? Ja å så bare dom satt där såhär ”ja får man nå kaffe ella är de nånting?” alltså de va skitotrevlige, verkligen

C: Men vadå skulle de bare äte lunch ella skulle de spele å sånt också ella?

M: Naj naj, de börjde å äte lunch halv ett, då var de trettitre stycken, å sen så hade de konferans på eftamiddan så skulle de ha kaffe å bulle såhär, så ja gjorde orning allt de innan jag gick hem då, å sen skulle tjuen stycken utav de här, för de andre skulle åke HEM

C: haha

M: va kvar så och åt bulle å vafan naj ja får öööeh, å sen så åt de oxfilé å grejs på kvällen å hade trevlit å spelde bowling å så här alltså, men alltså, en del de va som så djävla sure gubbsnigla

C: Naj jissus

M: Ja sa de till Steve, för när ja gick där å torkte av å gjorde ordning matsalen efta alle hade gått hem då så satt han där inne å jobbde med datan litegrann å då sa ja såhär ”alltså dom här var riktit djävla bönda” najmen alltså sånedäre fördomsfull så där som man bare tänka hur bönda är för dom va de, för dom va snirpige å snorpige å otrevlige å ja vet inte allt,

C: hm

M: å nu mena inte ja att alle bönda är de utan nu mena ja skällsordet bönda alltså, dom va riktigt djävla bönda.

C: Som bondisarna

M: För sen finns de bönda, å de finns bönda.

2006-12-09 @ 21:56:57

Jag är alldeles för dålig på att använda mina glasögon numera, har jag märkt. Illa. Jag hade dem knappt igår, och jag har inte haft dem alls idag. Att gå utan är dåligt, iochmed att det innebär att jag ser sämre och får en aning ont i huvudet och ögonen. Det är mest bara så att jag ibland har väldigt svårt att motivera mig själv till de mest självklara saker.

Min mage känns fel. Jag har ätit för mycket macka och chips, och det hade varit oh så mycket bättre om jag inte ätit alls. Får se hur jag gör på matfronten imorgon…

Nu skall jag sätta mig och lyssna på min halvtimmeskonversation med min mor för att se ifall jag kan hitta något kul stycke på två minuter att transkribera tills måndagen. Lär ju vara …kul. Jaja, jag har själv valt att läsa svenska, och jag ångrar ju faktiskt inte mitt val trots att jag ibland verkar lite missnöjd. :P

2006-12-09 @ 19:46:58

Jag skrev det här förra hösten, ett par månader efter Annas död. Texten ligger publicerad på haket.com, men jag känner att jag vill ha den här också.


Alla ber mig om ord. Alla erbjuder sig att lyssna, att låta mig prata. Men …jag har tappat alla ord. Jag har aldrig känt mig så tystad som nu, jag har aldrig känt sådan svårighet att bryta ner mina murar och verkligen dela med mig av mina känslor.
Jag vill så gärna berätta. Jag vill så gärna ge henne liv med hjälp av mina ord, kunna skratta åt minnen och kunna tänka på henne utan att det skall gå som is i mitt hjärta och utan att jag känner ögonen tåras, gång på annan.
Det har inte gått lång tid, strax mer än tre månader, så kanske ingen förväntar sig att mitt sorgearbete är över än, men det känns ändå som att folk på sätt och vis tror att så är fallet. Folk rycker till, drar sig tillbaka, känner sig besvärade när jag försöker tala om henne.
Är det ni eller jag som har det svårast nu? Jag vet att jag alltid har min familj att gå till, att jag alltid kan prata med min mor. Men …ni då? Jag vill inte tynga er med känslor ni inte vet ifall ni kan hantera. Det värmer mig så att ni erbjuder era famnar, era öron, men jag tror inte att ni har övertygat er själva att ni faktiskt klarar av att ta emot min sorg.

Jag hatade att jag var tvungen att dela min sorg med så många människor på hennes begravning. Jag hade hellre sett att det bara var min familj, hennes allra närmsta, som stod samlade runt hennes vita kista. Jag känner mig så  besvärad med tanken på en fullsatt kyrka som smärtades av vår öppna och blödande sorg.
Ni måste försöka förstå: Jag kände mig så stark när vi kom till kyrkan. Jag kände att jag trodde att jag skulle klara mig igenom begravningen, att det skulle gå snabbt och sedan vara över, som när man får en spruta. Men… När vi skulle gå in i stora kyrksalen så tog det stopp. Mina ben låste sig, jag tvärvände och försökte springa därifrån. Mamma stannade mig, höll om mig, tryckte min hand och drog med mig in i kyrkan. Och… samtidigt som vi förliste, slets sönder, drogs i stycken och förblödde, så hade vi fortfarande varandra. Med mamma och Ricard på ena sidan, och pappa och Fredrik på den andra, så kände jag ändå att jag kunde få hämta styrka från dem, på samma sätt som jag villigt lånade dem min egen. (men när vi skulle gå fram och säga farväl och lägga våra rosor på hennes kista ville mina ben inte längre, de ville vika sig, lägga mig på marken bredvid hennes sista sovplats och bara låta ingentingheten sluka mig) (och tack för starka armar, starka armar som håller om mig – jag minns inte längre vem det var, vem som lyckades dra mig tillbaka från den iskalla likgiltigheten som slog till mig så plötsligt)

Det som slår mig sönder och samman varje gång minnet hemsöker mig är när min far gav mig dödsbudet. (och det är nu jag känner att jag börjar gråta på riktigt) Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli så. Han kom in i köket, fram till mig, tog mig i famnen och sade ”Carina, det har hänt något hemskt” och min tanke var ”jaha, har farmor dött?” och en snabb, iskall skrikande tanke sade ”kanske är det mommo?” och jag hann inte ens tänka klart innan han sade ”Anna har dött” och jag kände hur all kraft rann ur mig. Starka armar igen, pappa höll mig från att falla ner på marken. Alla muskler dog, alla krafter försvann, alla känslor började bulta så hårt att jag trodde att jag skulle spricka. Och sedan …vi for hem. Jag minns att jag var livrädd för att möta min familjs känslor, att ta del av deras sorg, men när jag väl var hos dem kände jag även av deras styrka mitt i allt. Och mamma grät inte förrän jag sade ”jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig!”

…jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig. Och sedan vill jag prata, prata, prata. Eller åtminstone få en chans att låta henne veta hur mycket jag älskar henne, hur outhärdligt så många saker blivit i hennes frånvaro. Hon gav mig så mycket av sin styrka. Anna såg allt i svart eller vitt, för henne fanns inget mellanläge. Hon pendlade kraftigt mellan fruktansvärd ilska eller smittade, skrattande barnaglädje. Hon kunde vara en så kall och elak satmara att jag ryckte till varje gång hon ringde, hon gick mig så ofta på nerverna och jag hade henne blockerad på msn. Men samtidigt är hon min syster, och jag älskar henne mer än jag tror att hon någonsin förstod. Och nu är allt slut, nu finns inga chanser mer. Jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte att hon sitter i himlen och ser ner på mig. Jag tror däremot att hon äntligen funnit frid, att hon äntligen får vila och att hon äntligen är rofylld.
Hon hade många demoner hos sig. Hon berättade om dem för mig, men jag kunde inget göra.

…när jag och mamma plockade ur hennes lägenhet hittade vi en bild på mig som bebis på hennes nattduksbord. Då var jag nära att fly igen, springa iväg, bara släppa taget om allt.
Jag vill bara få låta henne veta hur viktig hon var för mig, hur viktig hon ÄR för mig. (och jag vill aldrig tappa bort henne, aldrig släppa hennes hand i mörkret, aldrig vakna och upptäcka att jag glömt hennes röst, glömt ljudet av hennes skratt)

Det var allt för nu.

2006-12-09 @ 19:15:42

Limpa med makrill, nu är jag mätt och tjock. Säsong två av Frasier på min TV, om en stund skall jag hämta mina chips och …fortsätta se säsong två. Mmm… Frasier.

Roas evinnerligen av alla småbarn som bråkar med mig. Eller, um, försöker bråka med mig. Snälla ni. Skratta gärna åt mina bilder, håna gärna min blogg, men omg, förvänta er inte att jag skall …vad då, ta illa upp? Skämmas? Ni roar mig, men orka tjafsa med barn!
Anyhoo.

Får se ifall jag slår in de sista julklapparna idag, eller om jag skall försöka få tid med det imorgon. Måste som sagt ägna lite tid åt mitt skolarbete också.

…on another matter: Ryktet går att Dakota Fanning skall spela våldtagen och misshandlat i någon film där hon till större delen skall gå runt i antingen bara underkläder eller inget alls. Eh. Dakota och hennes mor är tydligen väldigt uppspelta över detta, likaså hennes manager (eller vem det nu var). Okej… Ja, det är ju fullt naturligt och bra att låta en ful tolvåring ställa upp som lolivictim i någon skum rulle? (läste detta på gurochan.net för ett par veckor sedan, nyheten är tydligen från i sommar enligt den som postade.)
Jag gillar inte Dakota. Hon är ful, enerverande och läskig. Jag har sett henne intervjuas på Jay Leno eller om det var David Letterman Show, och hon är så …falsk. Äckligt leende, vattniga tomma ögon… som en liten haj. Eller piraya. [Länk till nyheten]

Ja, det var det. Nu skall jag återgå till mitt Frasiertittande!

2006-12-09 @ 17:11:39

Nästan klar med disken. Har stekpannan, en bunke samt alla bestick kvar, sedan jag jag gott luta mig tillbaka och göra något annat. Eller, rättare sagt, hasta till affären för att fixa lite saker som är slut, samt hitta något att äta innan jag svimmar.
Jag var helt skakis förut. Igår åt jag första målet mat sedan i tisdags (jag räknar inte mitt intag av chips som intag av föda; jag blir inte mätt och jag får ingen näring.) Somnade med en känsla av tomhet och hunger och vaknade likadan, stod på bambi-darriga ben på perrongen och insåg att jag borde rycka upp mig och vidga min matsäck lite igen. Det är alldeles för lätt att falla ner i apati på matfronten; jag är i större behov av mat än jag vill inse, och tyvärr är det min kropp och inte min korkade hjärna som faller största offret för det hela.

Så. Mat. Vad kan jag tänka mig att äta ikväll? Jag är förvisso sugen på fläskfilé, as usual, men jag orkar inte stå i en halvtimme och laga mat. Jag vill ha något som tar MAX en kvart att fixa, om ens det. Kanske köttbullar och spaghetti, igen. Klassiker. Eller macka, vilket är en ännu större klassiker.
Helst hade jag velat ha currygryta, men vem står och lagar mat i över en timme och för hundratals kronor åt sig själv? Inte jag, i alla fall. Jag behöver snabb föda och snabb näring, och sedan cola och chips.
Tror att jag tar det lite lugnt på skolarbetesfronten ikväll, och koncentrerar mig på att få det gjort imorgon.

Iochmed min nya uppgörelse med Dig med stort D så räknar jag på att jag kommer att sitta hemma och uggla hela veckan även när jag hade kunnat spendera tid. Du har sagt att du inte orkar läsa min blogg, så det borde inte göra någon skada att jag skriver detta här. Och även fast jag vänder mig till Dig så …well, jag förväntar mig ju inget svar, jag är mest ute efter att få lufta mig lite.
Jag lovade: ”Jag kommer inte att tjata mer på dig nu, Du får säga till om Du vill umgås.” Enligt tidigare erfarenheter av samma skola så …well, det var trevligt så länge det varade, jag får nog leta mig vidare nu I guess.

Fika med Viktor och Smege coming up i veckan, dock.
Nu skall jag återgå till mina bestick samt matplaner. Eller så struntar jag i att diska dem och satsar på att äta istället…

2006-12-09 @ 16:03:07

Registrerade mig på bloggportalen.

Funderar på att äta tacos ikväll, men jag vet inte. Jag har TEH MENSVÄRK och känner att jag helst vill gå och gömma mig någonstans. Känner mig vemodig och borde egentligen krypa ner i sängen och gömma mig ett slag, men jag måste som sagt komma igång med min disk. Har ju massvis av bra musik att lyssna på while at it, och så fort jag kommer igång kommer det att roa mig en stund, så… det svåra är ju just att faktiskt lyckas övertala sig själv att starta. Det hade varit väldigt skönt att ha disken klar senast sex, och sedan antingen äta någon kvällsmat, eller helt sonika strunta i det och istället äta chips och tycka synd om mig själv.

Jag behöver glömma saker. Förtränga vissa tankar som gärna vill bubbla lite vid ytan. Jag är alldeles för duktig på att lura mig själv…

Mamma har skickat små rapporter med Ricards matchresultat – det går inte alls bra för stackaren. Hans bästa serie var på 190, och det är ungefär vad han behöver snitta för att ligga bra till. Nåväl. Nästa helg har han sin kära storasyster i publiken, och då djäklar!

Strul med min stationära dator. Nackdel. Martin hade ju plötsligt andra planer för ikväll, så jag antar att min dator får vara crappy till efter nyår eller något. Visserligen är det bara en vecka till jag är hemma, och jag har ju min laptop, men ändå. Jag är inte helt förtjust i att folk först säger ”sure” och sedan helt plötsligt inte alls vill. Säg hellre nej på en gång… Jaja, skitsamma, nu är det som det är.

Nu skall jag få på mig en bättre tröja att diska i och sedan komma igång så att jag får se mitt Frasier någongång. Kanske ser Sound of Music istället, jag har inte riktigt bestämt mig. OCH jag måste komma igång med det där skolarbetet som skall göras… Håhå, jaja.