Och så kom fredagen, in all it’s glory. Det spöregnar, för övrigt :D
Två timmar kvar av dagen och sedan får jag väl vada hemåt, komma hem dyngsur och hoppa i pyjamas och sedan kolla sista två avsnitten av Love is Blind Sverige wooo!

Jag saknar den polotröjan jag har på mig ^ där, den var otroligt gullig. Jag tror jag kastade den för att den var så kort och därmed gjorde mig obekväm tho, men den var trevlig att ha under t.ex. en alldeles för urringad häxklänning med puffärmar när man ville klä ut sig till vampyroffer på Halloween på jobbet för typ tusen år sedan (~14 år?)

Jobb jag inte saknar: Ganska många, ändå? Mest av allt det jag hade på bilden där, men jag gillade inte jobbet jag hade efter heller.
Kollegor jag saknar: En näve från jobbet på bilden, många fler från jobbet efter. Glad att jag har kontakt med så många av dem fortfarande, ändå :)

En del folk åkte i den första stora purgen jag gjorde, efter att jag och N hade brutit upp och jag inte längre ville ha kvar folk som dels för mycket påminde om den relationen, och dels folk jag (inbillat eller ej) kände eventuellt spionerade på mig. Eh. Jag låter tokparanoid och idiot och jag inser det, men det var också en tid då jag försökte läka efter en väldigt dålig relation och där jag på många sätt övertygats om att ingen tyckte om mig och att alla var ute efter mig. Jag skall inte gå in på det mer än så, men jag hade för skäl att vilja skydda mig själv så mycket det gick.

Kul med sådant, hörni!

Anyhooo.

Bortsett från att jag kommer att vara genomblöt som det är när jag kommer hem idag så borde jag ju ta omvägen om Stor-Ica och Systemet för att köpa lite mat och dricka till ikväll + imorgon. Imorgon skall jag ju på tjejfest med gothtema! Jag funderar på vilken av mina nya klänningar jag skall ha på mig och hur smink osv skall se ut. KUL. Det blir väl lite snyggeselfies på det också, ifall jag inte misslyckas radikalt och hamnar i läget att jag inte ser ut som mig själv. Ibland blir det så. Jag tror att jag har skrivit om det någon gång tidigare också, att jag ibland tittar i spegeln och inte alls förstår vem personen där är för det ser inte ut som JAG. Jag är den enda som ser det, så det är ju något psykiskt skit jag sysslar med, för frågar jag t.ex. Johan som känner och älskar mig så ser han ingen skillnad alls. Det är bara en sådan där ”vem är den här konstiga personen som tittar på mig”, och så blir jag otroligt obekväm och vill inte titta mer. Det är åtminstone någon månad eller två sedan jag sist hamnade där, minns inte helt sammanhanget men jag skulle ut — eventuellt tillsammans med Johan, spelning? — och blev helt knäpp.

Hurra för välfungerande hjärnor!
(men på riktigt hurra för bättre mående numera än i ovan nämnda situationer rörande jobb och relation tbh!)

Lite mindre än två timmar kvar av dagen; tror vi att det hinner sluta regna på den tiden? :P

Hej svej vi hörs väl på måndag om jag inte får en flipp och slutar blogga igen! :)