I learned from a friend yesterday that people are talking about me in my working place. I swear, sometimes that office reminds me more of a daycare center than a working place, with all the silly drama that is going on.
It seems that people think I am an ”attention whore” for dressing different. I can only guess that it is my different looks that is attracting these thoughts from people, because even though I wear skirts I don’t really have shorter skirts than the other girls, and I reall never go with a cleavage since I think that looks really tarty. So I guess that even though I am pretty much covered from top to toe this is still enough for me to be ”whoring for attention”. What is this I don’t even.
I shouldn’t care. I know. Let them have their silly drama and just ignore them. But fuck that, because words still hurt. Deep down I still carry my 12 year old self around, and she is sad from hearing that people are still talking about me. I dress the way I do because I like it, because my clothes represent me and because I want to look good. Is that really that weird..?
/shrug. I dunno. People are just so damn judgemental. I guess I am too, but I don’t talk behind stranger’s backs, saying that they are this and that and lol.
I just need to get out of the sandbox before I really start being a bitter person. I don’t like this. I want to be happy and joyful and, goddamnit, down straight NAÏVE at times. Instead I am bitter, depressed and cynical. La di da.
Ohwell. Time to get dressed for another day of attention whoring, I guess…
Jag blir så jävla förbannad när folk tror att alla som har en annorlunda stil än vad som är högsta mode måste ha det bara för att väcka uppmärksamhet. Som om det är helt omöjligt att någon skulle klä sig annorlunda för att denne faktiskt tycker att det är snyggt!
Det är små människor som snackar skit om dig. Små, små människor som inte vågar sticka ut själva.
Jo, jag vet, och jag instämmer till fullo. Jag försöker att bara ruska det av mig för jag vet att det är osanning och att jag är bättre än så, men ja. Det tog mig tillbaka sisådär 16 år till när jag var 11 och livrädd för klasskamraterna som hade liknande åsikter… Krympte bara ner till en väldigt liten version av mig. Antar att det har att göra med en hel del omständigheter, men ja. Ugh.