Tårarna.

Men det handlar ju om mommo, såklart. Det handlar om att hennes minne har gått käpprätt åt helvete, och om sorgen att ha kvar personen men inte personligheten. Jag fattar att jag är sjukt egoistisk i mina tankar kring detta, det hjälper ingen av att folk stör sig och bråkar om det. Låt mig bara få ventilera något som just nu äter upp mig inifrån, k?

Mamma sade att hon snackade med mommo häromdagen, och att mommo dels verkar ha glömt bort vad vi heter. Hon minns dock Anna, men inte att Anna är död. ”Hälsa Anna!” sade hon till mamma under avskedsfasen av samtalet. Sedan räcktes telefonen tillbaka till Curre som var på plats, och mamma hörde mommo förvirrat fråga ”Varför ligger jag här? Har jag ramlat?” och det gör mig så sjukt djävla ont, faktiskt. Jag fick höra om detta i måndags, på nyårsafton, och jag är så fruktansvärt ledsen över hur snabbt det har gått. Hon har förlorat mer och mer av minnet under en tid nu, men i somras var det redan märkbart på ett jobbigt sätt, och nu under hösten har det skett med en hisnande fart.

Folk säger att det har med falltraumat att göra, men det här har ju varit på gång ett tag. Absolut att traumat kan ha påverkat extra mycket nu den senaste veckan, men… Det här kommer inte att bli bättre.

Det blir aldrig mer att kunna åka och hälsa på MOMMO, att sitta i soffan och skratta tills vi gråter åt fåniga TV-program eller folk som sjunger på roliga språk. Någonstans sörjer jag henne som att hon helt fattas, trots att hon fortfarande lever och ligger på lasarettet och inte förstår varför hon är där.

Och som jag säger: jag FATTAR att det är själviskt att jag sörjer vad jag JAG saknar här. Jag fattar att hennes tillvaro är värre, och att jag skall vara glad att hon fortfarande lever. Det ÄR jag! Det är bara så himla tungt att bära att hon liksom lakas ur. Jag vet inte hur jag skall hantera detta, och hur jag enklast kan stödja henne och hjälpa henne genom detta.

Så jag är ledsen. Väldigt, väldigt ledsen. Jag känner mig hjälplös och otillräcklig och hur mycket kärlek jag än vill kasta på henne i hopp om att det skall lösa problemet så kommer det aldrig att räcka.

…sedan vet jag inte ifall hon kanske har det bättre nu när hon tydligen lever i en värld där Anna fortfarande finns. Det måste ju göra henne glad, tänker jag. Hon har sörjt Anna så länge nu, visst tusan förtjänar hon att få känna glädje över att Anna fortfarande finns, i hennes nuvarande verklighet.

Jag vill bara inte att hon glömmer mig. Hon är så sjukt viktig för mig, och jag vill ju liksom fortsätta vara viktig för henne också. Det ÄR jag, det säger hon hela tiden, men vad händer när hon inte längre förstår vem jag är?

…vem är jag då? :(