Jag vill vara peppig och glad och glättig idag – liksom alla andra dagar – men det sticker och svider i hjärtat och jag vet inte. Det är så djävla orimligt hur man liksom förväntas kunna hantera döden? Jag fattar inte. Hur gör alla andra? Varför verkar ALLA ANDRA klara det här så mycket bättre än vad jag gör? Vad är det för fel på mig? Varför står jag i hallen tio minuter före tåget skall gå nu på morgonen och gråter och kastar skor i väggen?

Det har ju liksom gått an, den här veckan. Jag har hela tiden haft blicken mot imorgon — hennes födelsedag — men det har inte …känts av, liksom. Det har mest varit ett fakta; ”Anna skulle ha fyllt 40 på torsdag” men imorse brast det väl. Jag är så oerhört trött just nu, så fullständigt drainad på all form av energi och jag skall ju springa ikväll och jag vet inte om jag skall försöka tro att jag kan springa imorgon? Bara skita i att springa, kanske? Ta hand om tvätten och sedan bara ligga i mörkret och lyssna på musik och andas och få slippa vara människa en stund. Det kanske vore något.

Eller så springer jag. Jag vet inte. Det kanske är precis vad som behövs? Att få flyga genom den kalla kvällsluften en stund och slippa behöva KÄNNA saker?

Jag mår bra, annars. Allt detta låter väl mer dramatiskt än det är, egentligen. Jag är bara ledsen och bär alla känslor utanpå kroppen idag. Det blir så ibland. Det blir säkert så imorgon också, så liksom förvänta er inte världens roligaste bloggande just nu. På fredag skall jag dricka öl på kvällen så då lär jag vara på bättre humör.

Jag bara går sönder lite för jag saknar henne så förbannat. Det är inte okej någonstans att jag inte längre har en syster. Det är faktiskt inte det.