”Vilken superkraft hade du haft om du fick välja” ni vet. Alla svarar att flyga, i stort sett alla. Osynlig? Verkar kul, men inte så himla användbart. Snabbhet? Mjä. Men att kunna flyga? Något man liksom drömmer om. Har du drömt så har du drömt att du har flugit. Det är ju en helt otrolig känsla, liksom. Frihet.

Idag flög jag.

Stack utför dörren i mina träningskläder, insåg efter 200 meter att jag har dragit på mig ett par för små byxor som liksom ENVISAS med att glida ner hela tiden så att jag får dra upp byxorna var tjugonde meter. Överväger att skita i det och bara vända hem direkt, men Martin hade kvällsjobb att fixa och jag ville inte komma hem ”för tidigt” och störa. Uppför Hellsfjäll, bort till Olof, vända och samma väg tillbaka. Så SNABB. Jag flög! Det var fint. Jag var glad. Någon form av runner’s high mitt i allt också.

Slet av byxdjävlarna när jag kom hem. De skall hamna i en låda för kläder jag INTE skall springa i men ändå vill ha kvar. Mitt enda minne av de här byxorna var att de är lite tighta över låren när man springer (=jobbigt) men yeeesh alltså. Jag har ändå gått ner i vikt? Vafan.

FLYGCARINA. Flygzombie? Oavsett vad: Det var fint.

Jag har sprungit fyra gånger hittills i september och det har varit fyra BRA rundor. Man kan inte klaga på det! Skall försöka springa onsdag och fredag också, och på söndag har jag Göteborgsvarvet Urban Run (6 kilometer inne i stan) att göra. Bra! Jag vill flyga då också.

Jämfört med andra är jag väl långsam, men jag jämför inte med andra. Det kommer det aldrig något gott ur.

Bra dag <3