Anna, mommo, tiny jag

Packar. Städar. Rensar. Hittar gamla lådor. Kollar i gamla lådor. Hittar i den ena lådan en dagbok jag hade när jag gick i gymnasiet.

Torsdag 2/11 2000, 22:15

Kära dagbok!

Vad håller E på med? Han sårar mig, det är ett som är säkert i alla fall. Hur skall jag kunna lita på folk när det sen visar sig att de struntar i mig? Jag fattar inte logiken i det. Från förra måndagen till torsdagen hade E pengar på sin mobil, och vi skickade massa sms till varandra. Men i onsdags, efter att han och jag chattade, så har han slutat höra av sig. Även om han har slut på pengar på mobilen så kan han faktiskt nå mig. Blev så glad igår när jag hade fått ett meddelande, trodde det var från E. Fick det 21:45 och såg på Lunarstorm att E hade varit inloggad 21:46. Aha! Då var det alltså han som skickat det, och han hade skrivit att han skulle ringa mig ikväll. Fatta hur glad jag var! …tills Jessica W. ringde och sade att hon skickat messet. E hade alltså varit inne på Lunarstorm, struntat i mitt gästboksinlägg och struntat i mig. Hallå? Jag vet ju att han knappast är kär i mig, men jag är ju för fan han kompis! Eller?

Jag vill bara gråta. Släppa ut allt. Vad fan gör han med mig? Jag var deprimerad nästan hela helgen. Ville gråta då med. När skall jag få gråta? När skall jag få vara ledsen?

Helvete. Jag hatar allt detta. Jag önskar faktiskt att jag aldrig träffat E. Iaf tror jag att jag gör det.

Om jag bara kunde få berätta allt för honom. Hur jag fungerar och så. Han vet att jag har varit mer eller mindre mobbad, men han vet nog inte hur det påverkat mig. Hur ont jag har inuti. Hur många tårar jag har gråtit p.g.a. saker som andra inte tar lika hårt på.

Nu börjar jag snart gråta på allvar. Jag vill inte det. Blir så deprimerad då. Om mitt liv ändå kunde vara lätt och vackert, ett lyckligt liv utan tårar.

Vem kan jag gråta ut hos? Önskar att det fanns någon. Någon som kan trösta mig och vet vad man skall säga och göra.

Vill ha kramar och snälla ord, inte dessa psykiska slag och tystnad.

Varför skall det vara så svårt att vara jag?

Gud, så jag hatar N. Fan ta henne! Om hon hade låtit mig vara hade jag kanske fått vara en lycklig flicka, istället för en tråkig och ledsen flicka med grova osociala problem.

Fan.

Ingen upplyftande läsning. Men det gick att lägga ifrån sig och rycka på axlarna åt. Det är så länge sedan, det kan inte göra någon skillnad nu.

I den andra lådan… brev från Anna. Från när hon bodde i Grekland. Började gråta innan jag ens vecklat upp breven. Såg på hennes handstil, läste ett par meningar och bröt ihop totalt. Jag klarar det inte. Jag är så stressad och jag har så ont och jag saknar henne så FÖRTVIVLAT mycket att jag inte vet var jag skall ta vägen. Jag vill inte. Jag vill bara få gömma mig inne i garderoben en stund under ett gäng filtar och låtsas att resten av världen har slutat existera.

Slutar man aldrig sakna? Blir det aldrig bra igen?

Jag låter precis lika dramatisk som jag gjorde för 13 år sedan. Jag vet inte ens om jag kan säga att min sorg idag är mer värd än den var då, för jag mådde fruktansvärt på den tiden och idag mår jag bra bortsett från att en väldigt stor, Anna-formad del saknas mig.

Jag vet inte.
Jag vill bara ha en kram.