En bild från december förra året woooo

Det regnar ute. Jag är inte ledsen över att det faktiskt är höst nu. Jag är jätteglad att vi hade såpass fint väder när vi hade Elvegrimarnes trettioårsfest, men det är också sjukt att det skall vara 22 grader i slutet av september.

Nåväl. Slängde tillbaka en påbörjad bok till bibblan medelst Eva förut — hon hade lucka, solen sken, hon ville ta en promenad. Jag ville inte läsa den, mer. Jag gav den en sisådär 55 sidor och den var alldeles för märklig. Den är nog bättre om man läser den på engelska, men jag kände också noll dragning till storyn så som den hunnit bli. Feberdröm av George RR Martin, något av det första han släppte om jag förstått det korrekt. En vampyrbok, men jag ville inte ha den här vampyren.

Jag har nog nämnt det tidigare, men det tål väl att upprepas:
I min ungdom läste jag ut boken, oavsett om den var bra eller inte (med ETT undantag som jag bara verkligen inte alls klarade av att läsa pga alldeles för dålig) och jag tror att detta har lärt mig tålamod och att man inte skall ge upp.
I mitt vuxna liv slutar jag läsa om det inte är bra, för jag har numera även lärt mig att det inte är värt att lägga tid och ork på att läsa något man verkligen inte tycker om utan hellre lägga den tiden på något man blir glad av.

Jag tror att båda dessa saker är viktiga att ha med sig, och jag tror att jag har fått ut det bästa av båda världar, där. Jag vill också föra till protokollet att jag ju inte ger upp på en bok hur som helst oavsett, jag vill ju fortfarande helst läsa ut och tycka om. Det finns fortfarande lite av ett nederlag i att ge upp, men yeah. Jag står för det mesta över det :)

Min kropp värker. Knät är bättre, höften är mer okej idag, men jag har suttit i ett par veckor (känns det som) med en svag värk i hela kroppen och det känns lite som när man börjar fatta att man har feber? Men jag har inte feber. Jag mår skitbra i övrigt, jag bara har en ständigt molande värk som inte riktigt bryter ut i något. Det gör heller inte ont på ett sätt som begränsar mig, det är bara …ständigt närvarande, och det känns lite jobbigt. Kan det i så fall inte bara bli något skit av det så att jag kan få det ur mig och må super igen?

Note 1: Sluta säga SUPERDUPER hela tiden. Jag kan inte låta bli! Jag säger det på telefon, till folk i receptionen, till mina kollegor.
Note 2: Det är dock bättre att råka säga SUPERDUPER hela tiden än GÖTTANS som tydligen är mitt alternativ, men där jag so far har lyckats låta bli att säga det mer än ett par gånger idag och aldrig liksom …till någon. Man kan inte gå runt och säga GÖTTANS, det är skottpengar på sådant.

Gud, ni läser verkligen min blogg för de högkvalitativa texterna och analyserna och för hur skarpsinnig jag är va? Stackare :D