Dagens lilla potpurri: Stress, ångest, depression, apati och utanförskap. Det finns bra saker också, men just nu överskuggas det mesta av ett mindra bra mående. Jag förstår inte varför det blev såhär. Helgen har varit BRA, jag och Martin har haft ett bra treårsfirande och jag har verkligen inget att klaga på. Han tyckte om sina presenter, och restaurangbesöket var good enough, så varför avslutas helgen med ett dyk ner på den mörka sidan av poolen igen? Det är så knäppt. Jag fattar ju att sådana här saker inte kan styras, men någon måtta får det ju vara. Jag antar att en stor del av måendet kan bero på att jag har körlektion idag och att jag är väldigt mycket nerver inför det. Det börjar dra ihop sig. Jag har snart slut (igen) på förbetalda lektioner och då kommer vi plötsligt till det där superviktiga beslutet som skall tas (uppkörning!!) och jag vet inte alls om jag klarar detta. Det kanske jag gör. Det borde jag göra. Jag bara känner mig så djävla osäker på ifall jag faktiskt är ofarlig i trafiken på egen hand. Jag vet att jag inte BORDE vara osäker på det, men jag vet ju också att jag inte borde vara deprimerad så vad spelar det för roll.
Jag är bara trött på att ha mig själv som ett djävla monster i mitt eget huvud hela tiden.
Jag loggade in på Facebook en sväng och bläddrade runt lite och det känns mest bara konstigt. Det känns inte som att jag kan relatera till någon av personerna som skriver, även fast de är mina vänner. Det är där tidigare nämnda utanförskap kommer in; jag sitter mest och undrar vad det tjänar något till. Jag vet ju att om jag skriver till dem så kommer de att bli glada och prata med mig, men jag saknar ork och motivation. Någonstans är det kanske lättare att bara låta det vara och fortsätta gömma mig offline.
Och jag är så förbannat djävla trött på att behöva säga hejdå till Martin en gång i veckan för att sedan få sova ensam. Jag kan inte ge honom stöd och han kan inte ge mig stöd. Istället sitter vi som två idioter på varsitt håll och försöker klara oss utan den där viktigaste delen av ens hejaklack. Är det inte dumt? Ibland önskar jag verkligen att jag aldrig fick det här jobbet, så att jag bara kunde up and move och flytta ihop med honom. Och missförstå mig för guds skull inte här nu; problemet är alltså ATT jag trivs för bra på jobbet för att vilja sluta. Jag vill inte. Jag vill ha kakan kvar. Jag vill inte säga upp mig bara sådär, så det är inte riktigt ett alternativ. Hade jag varit kvar där jag jobbade tidigare så hade jag sagt upp mig i samma sekund som jag och Martin konstaterade att vi var kära och ville vara ihop. Det finns inget alls som skulle hålla mig kvar på det stället, vilda hästar kunde inte få mig att stanna. Det är värre här. Och med värre så menar jag bättre men ni fattar ju vad jag vill ha sagt. Jag är bara så djävla kluven. Martin ÄR viktigare än allt, men jag vill inte behöva byta jobb. Suck. Drömmen är ju att kunna flytta ihop med honom och få behålla jobbet här och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.
Men ja. Det löser sig. På något sätt löser sig allt i slutändan – jag har tagit mig ur värre situationer förut, som att jag pga ekonomiska skäl tvingades bo ihop med mitt ex i en halv livstid innan jag äntligen kunde komma därifrån. DÄR kan vi snacka depression och ångest, hepp!
Djävla solskenshistoria detta inlägg blev då. Positiva saker:
- Martin är bäst i världen ♥
- Det börjar bli höst! Detta firades igår med min höstplaylist som matchade vindarna som ven utanför fönstret
- Min bror kommer och hälsar på ett par dagar i september wooo
- Grillfest på onsdag! :)
- Det börjar närma sig jul ♥
- Jag har hittat en jättefin höst/vinterrock jag vill ha. Den kostar dock 3k, såatteh.
- LIVET BLIR BÄTTRE.