Visby. Underbara vackra stad. Trots mina misstankar om dåligt väder så överraskades jag med solsken i dagarna två – kyligt, men soligt! Här kommer lite bilder jag passade på att ta igår när jag och Eric promenerade runt i Visby och tittade i gränder, köpte lite grejer och fikade på S:t Hans Café :)

S:t Hans Café har genomgått en totalrenovering och är numera cirka hur fint och mysigt som helst – och med vettiga priser?!?!?! AWESOMENICE. Vi åt kladdkaka och drack världens godaste äppelmust. Nom nom :3 Lite bilder från caféet här nedan: 

Ni ser ju själva hur mysigt de har fått det :D Kanske lite väl hipster, men jämfört med hur det såg ut tidigare? OMG YES.

Mer Visby:

Och lite rosor som solade sig mot en vägg i det avtagande solljuset.

Så DJÄVLA fin helg. Så DJÄVLA tungt att säga hejdå till mommo nu i eftermiddags. Jag avskyr verkligen att ta avsked av henne – jag är så djävla rädd att det är sista gången. Hon också. Och vi döljer våra tårar för varandra och låtsas som att allt är bra fast vi båda darrar på rösten och liksom i smyg snabbt torkar bort eventuella tårar från kinderna när den ena av oss vänder sig bort lite.

Flygresan ner till Gotland i fredags – vi for över HELA staden. Jag har aldrig någonsin sett min stad uppefrån förut. Jag satt som klistrad mot rutan med cirka världens löjligaste leende, men det var så djäkla fint. Lilla dockstad. Älsk.

…och jag insåg med en växande förtvivlan att jag har glömt hur min syster låter. Jag tappar allt fler delar av henne allt eftersom tiden går. Bit för bit förvandlas hon till fotografiet jag har av henne på min hylla här hemma, hon börjar tappa sin tredimensionella realism och blir allt mer bara något platt och avlägset. Jag saknar henne så fruktansvärt. Satte blommor och ljus på hennes grav i fredags när jag kom. Rensade bort löv. Försökte desperat att hitta hennes röst i virrvarret som är min hjärna, men utan framgång. Blir gråtfärdig bara av att tänka på det. Jag förlorar henne.