Visby. Du stad bland städer. Du unika, vackra, undersköna djävla ställe. Det kniper i hjärtat när jag är där för det är för vackert för att jag skall orka med, och det saknas en bit av mig varje gång jag återvänder till mitt hem i Skåne.

Jag hatar att ta avsked av min mommo. Och när jag äntligen lyckats ta mig hemifrån henne så skulle jag utöver det ta avsked av min far eftersom han återvänder till sina Filippiner om en vecka och jag inte kommer att få träffa honom igen förrän tidigast senare i höst ifall det blir av att jag och Knispmeister kommer iväg för att hälsa på honom. Blink, blinka, bort med tårarna, stirra i taket, le tappert och säg hejdå och gå utför dörren och håll det stängt, inlåst, göm det tills du inte längre behöver vara tapper. Jag vill inte gråta när de ser, det hjälper ju varken dem eller mig.

Och jag är så djävla kluven varje gång jag är hemma för egentligen vill jag ju så gärna BO DÄR men samtidigt vill jag inte alls bo där, egentligen är det skitbra att bara komma dit ibland, få njuta av min ö i väldigt koncenterade doser och lite mer få uppskatta att vara där korta stunder istället för att sitta isolerad på en ö där inget händer och där all form av utresa kräver dagar av planering för att man ens skall lyckas ta sig till FASTLANDET ermagehrd. Jag älskar Gotland, jag är och förblir gotländska, men jag kommer nog inte att bli fast boende där igen. Jag har sagt det förut, det är inget nytt. Jag är en gotländska i Skåne och det fungerar bra. …men åh så fint det är att höra folk som pratar på riktigt när man är där <3

OCH HALLELUJA säger halsen för jag har suttit hos mommo sedan i måndags och SKRIKKONVERSERAT och jag kan säga att igår började jag få lite panik över hur djävla ont det gjorde att prata med henne. Det känns bättre nu, såklart. Sedan jag kom hem har jag sagt ett par ord till busschaufförer och kassabiträden och random grannar men jag har inte behövt hojta för att göra mig förstådd, rösten har fått vila.

Igår promenerad jag och Eric till kyrkogården (körrgårn) för att hälsa på Anna. Jag fick en stund för mig själv vid hennes grav medan Eric satte sig en bit ifrån och pillade med sin telefon, och jag fick äntligen chansen att få prata lite med henne. Jo, jag vet att hon är död och inte kan höra mig, och nej, jag tror inte att hon sitter i himlen och väntar. Jag ville bara få sätta mig ner en stund hos henne och få tömma hjärnan. Berätta hur saker är, hur jag mår, vad som händer, att jag saknar henne.

På lördag är det nio år sedan hon lämnade oss.

Jag är så överfylld av kärlek och saknad och känslor att jag inte riktigt vet var jag skall ta vägen, alltid.

Nu skall jag ge mig i kast med att sy en röd smockskjorta. Jag blev aldrig klar med den vita, men jag blev sugen på en röd så den fick förtur. Så kan det gå.