Skall jag vara ärlig så var jag tveksam över huruvida jag skulle klara W6R1 utan att behöva stanna till lite. Det såg ju väldigt svårt ut när jag läste beskrivningen av veckan:

Samtidigt var jag nyfiken. Ville anta utmaningen, ville bevisa att jag VISST klarar det. Och vet ni? Det gjorde jag :) Utan problem, till och med. Sista minuten innan jag var klar för dagen så pushade jag mig själv till den yttersta gränsen. En minut, full fart, så snabbt och kraftigt jag kunde uppamma. Mot slutet började jag känna mig yr, jag ville kräkas, jag började nästan gråta och jag var på väg att ge upp. ”Säg att det är slut nu då, säg att det är slut!” Längsta. Minuten. NÅGONSIN. Men jag gav inte upp. Jag pressade vidare. Och plötsligt så blev jag informerad att jag var klar och jag fick luta mig mot ett träd ett tag för att försöka återställa mig lite. Samla mig.

Sedan gick jag tillbaka till kontoret och insåg att jag bara en liten, liten stund efter att jag slutat springa och nästan dött så var andningen helt normal och hjärtat slog sina lätta slag igen. Återhämtningen är otrolig. Hur lyckades jag bli SÅHÄR bra? O_o Det måste ha hänt när jag hade ryggen till…

För övrigt tänker jag såfort tillfälle ges införskaffa ett par schyssta hantlar och börja träna armarna! Martin har givit förslag på ett par enkla träningar som kommer att göra skillnad. Satt hela bussresan hem från Göteborg igår och peppade och bara VILLE få komma hem och lyfta, men har ju inga hantlar än så det gick ju sisådär ;)

W6R2 är planerad till torsdag morgon. Imorgon är det promenaddag och på onsdag är det innebandyträning. Fuck yeah! :)