Trots ihärdiga försök att stoppa tiden gick dagen snabbt framåt. Nu sitter han i bilen på väg hem, jag sitter på soffan och undrar om han råkade packa med sig mitt hjärta eller om det bara känns så ändå. Ugh. Hela åtta dagar tills vi ses igen. Fan ta detta avstånd :( Älsk.

Vi var en vända utförbi Mobilia. Nu har jag skickat alla julkort, postat julklappar som skall till den bror jag inte hinner träffa i jul, köpt färdigt de sista julklapparna samt slagit in allt som inslaget skall vara. Bring it on julen, jag är redo!

Men jag hostar så att jag nästan kräks. Jag tappar andan, jag har ont och hela kroppen krampar ihop så att jag blir yr och får ont i skallen. Djävlar också. Det hjälper någorlunda när jag tar någon sådan där tablett jag köpte receptfritt på apoteket häromdagen, jag kan åtminstone ta mig igenom en dag utan att ständigt krampa ihop. Men jag orkar inte vara sjuk längre! Jag blev sjuk för snart två veckor sedan och det känns inte som att det blir bättre, liksom. Det är ialla fall INTE lunginflammation – jag har full lungkapacitet och är inte så död och utslagen som jag var när jag blev sjuk då i våras. Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag att det inte är lunginflammation, det orkar jag verkligen inte med en gång till. Det delar förstaplatsen tillsammans med när jag hade tre visdomständer som gav sig på mig samtidigt för åkommor jag hoppas att jag aldrig i livet skall behöva uppleva igen. Fyfan!

Men ja. Nu skall jag skriva ett brev till min mommo och sedan skall jag försöka ta mig igenom de 1200 blogginlägg som ligger i Bloglovin’ och väntar på mig. Semester och så vidare så hinner man ju inte med att hålla sig a jour med sådant… Hepp.