Och så triggades det igen.

Den enorma saknaden, den osläckliga känslan av förlust och tårarna som bränner på insidan av ögonlocken tills man bara vill skrika rakt ut. Jag hamnade på en blogg jag har läst en gång tidigare (då jag i stort sett sträckläste allt han hunnit skrivit när jag hittade den) och som med allt annat som handlar om döden så hamnar jag direkt tillbaka till dagen då jag fick höra att Anna har dött. Som ett barn gråter jag, så förtvivlat, och ingenting kan få mitt hjärta att inte brista just nu. Helvete också.

Det har gått så lång tid nu. Det har gått över sju år. SJU ÅR. Det är en evighet! Och jag känner mig så djävla lurad. Jag känner mig sviken. Inte av henne, klart inte. Bara sviken av världen, kan man väl säga. Varför fick inte min syster vara där för mig alla dessa gånger jag har behövt henne under åren? Hon som på så många sätt är den enda som kan förstå? Klart mina föräldrar och mina bröder finns där. Men ibland är en syster det enda man behöver, just då. Det enda som kan hjälpa.

Jag önskar bara att saker vore annorlunda. Att hon fanns kvar hos oss.

och jag älskar och saknar dig så djävla mycket