Kärlek var faktiskt ämnet på vårt nationella svenskaprov (svenskprov?) i tvåan eller trean. Jag skrev om Stephen King’ IT (har nog nämnt detta tidigare) och en del andra hade lite svårare att komma igång, vilket märkts på att det kom ett par frågor om hur man skulle battla ämnet. Emil räckte någongång i början av provtiden upp handen och frågade ”Kan jag få låna pennvässaren?” och menade den som stod framme på katedern. Vår svensklärare, Kerstin, tittade lite förvirrat på honom och började igen förklara; ”Jaa, du kan skriva om kärleken till ett djuuuur eller kärleken till ett baaarn, till exempel”. Klassen börjar fnissa lite awkward, och Emil bestämmer sig för att helt sonika ställa sin fråga igen: ”Nej, alltså, kan jag få LÅNA PENNVÄSSAREN?” och Kerstin svarar igen, med lite mer säkerhet bakom orden den här gången (trots att hela klassen börjar fnissa när vi igen inser var hon är på väg med sitt svar) ”jamen till exempel om du har en HUND du tycker väldigt mycket om!” och Emil tackar artigt för svaret, tar pennan med sig till katedern och vässar den klokt innan han går tillbaka till sin plats i bakre raden och fortsätter fundera på vad han skall skriva. Ridå.

Förmodligen egentligen bara roligt om man var där. I efterhand framstår man väl som en hjärtlös sate som fnissade åt lärarens förvirring, men vi var unga och dumma. Ingen direkt ursäkt, jag tror att min och Kerstins relation hade sett annorlunda ut om jag hade haft henne som lärare i högre ålder. Jag hade nog inte haft samma hävdelsebehov, även fast hon faktiskt uppfattade det som intresse och uppskattade det. ANYHOOO, det är inte det här jag skall skriva om så ni får döma mig i tysthet istället.

Kärlek kan vara världens finaste vänner man saknar så att man vill dö. Lite.

Vad är kärlek?
Det finns ju väldigt många sätt detta kan yttra sig på. För det kan lika gärna vara kärleken till ett djur eller ett barn som kärleken till en annan individ. Kärleken till min familj kommer ju dock aldrig att se likadan ut eller ha samma symtom som kärleken till någon man blir förälskad i. Det säger sig själv, men jag väljer ändå att put it out there eftersom det ingår i svaret till frågan.

Jag vill även citera min mor vad gäller huruvida man vet att man älskar någon eller ej. Besvara följande frågor:
–Kan jag leva utan hen?
–Vill jag utan hen?

Svarar du ja på den första och nej på den andra så älskar du. Saker och ting är väl dock inte alltid så svart på vitt när det väl bär av, men ja. Jag har ändå fört detta med mig sedan hon sade det till mig när jag först blev tillsammans med min första pojkvän i gymnasiet.

Jag tror dock att kärlek är väldigt subjektivt. Och eftersom jag ibland har en viss dos galenskap i vad jag säger och tycker så kan jag nog erkänna att jag faktiskt har svårt att våga tro på att andra människor kan ha samma slags känslor för mig som jag har för dem. Det har nog dock sin grund i att jag har väldigt dåligt självförtroende. För att bidra med ett annat citat: ’We accept the love we think we deserve.’ Skulle nog vilja säga att det ligger väldigt mycket sanning i detta.

Kärlek, ja. Fördjävligt, frustrerande, irriterande, hjärtslitande, tårvrängande, destruktivt och alldeles, alldeles underbart. Något man vill men inte vill klara sig utan. För hur djävla kul är det att ligga vaken om nätterna, inte kunna äta för att magen är ett stormigt hav och att alltid lyckas haspla ur sig något riktigt idiotiskt varje gång personen som är objektet för ens känslosvall kommer i närheten? Man framstår som en lallande idiot! Men samtidigt så finns ju ändå en viss charm i det.

Jag lyckades helt oväntat bli kär i vintras, i vad jag trodde skulle vara en sådan där ”Om du ens vore sista mannen på jorden…”-grej. Icke. Kärlek gör lite som den vill, man har sällan möjlighet att styra över vem man blir attraherad av. Problemet med detta tillfälle var att jag var deprimerad och att lägga till olycklig kärlek på det hela var inte direkt optimalt. Mådde så djävla räligt så jag vet inte.

Ändå ser jag med skräckblandad förtjusning fram mot nästa tur i bergochdal-banan som kallas kärlek. Vem vet, nästa gång kanske man slipper få hjärnskakning? :) (metafor, jag har inte haft hjärnskakning sedan jag var typ 12).