Den här ständigt växande oron äter verkligen upp mig inifrån just nu. Martin har en läkartid imorgon bitti så jag tänkte hänga med honom så att vi kan ställa lite frågor till läkaren hur vi skall förhålla oss till detta, vad vi skall göra för att minimera risken att han blir sjuk. Skall vi isolera honom, mig? Skall den ena av oss flytta hemifrån? Skall vi fortsätta som vi gör idag och bara hoppas på det bästa?

Jag trodde när helvetet från jul var över att det skulle dröja fram till i höst till nästa stora influensaperiod, att han skulle få åtminstone ett halvår på sig att återhämta sig innan det var dags att börja oroa sig över att han kunde bli sjuk igen. Istället händer detta. En influensa som för de flesta är helt ofarlig, men som för riskpersoner är väldigt farlig.

Jag är så trött. Jag är så urbota trött. Det snurrar i skallen på mig. Jag känner inte helt att jag klarar av att tänka normalt, fungera som jag borde. Ni får känna att min oro är överdriven, men ni vet ju inte hur illa det var i julas. Ni vet inte. De flesta av er vet — lyckligtvis! — inte hur det är att sitta i möte med en läkare som säger ”vi kan inte garantera att han överlever” när det enda i världen du vill höra är att allt skall bli bra. Att sitta hemma i två veckor och bli erbjuden tröst och stöd och kärlek av ALLA utom just den personen man verkligen behöver det från. Jag vill inte att vi skall behöva gå igenom detta igen, jag har inte orken. Vi löser det ju såklart OM det blir så illa, men jag är rädd.

Vi har möjligheten till karantän, men hur skall vi överleva då? Vi behöver min lilla inkomst. Jag har på banken så att vi skulle kunna klara en månad till om vi verkligen snålar satan, men sedan är pengarna slut. Har jag ens ett jobb kvar ifall jag går härifrån?

Jag önskar att jag kunde slippa känna stressen, den här ständiga stressen. Den lilla bollen av skräck som ligger och rullar i min mage. Oron som hela tiden strålar genom hela kroppen. Herregud, jag tar ju död på mig själv bara genom att vara såhär rädd, men jag kan inte få stopp på det. Han FÅR inte bli sjuk.

Men jag syr. Jag försöker distrahera mig så jag syr och pillar och justerar och tittar på Netflix och låter bli att dricka vin för det är vardag och jag får inte självmedicinera min ångest med vin. Jag FÅR däremot självmedicinera med hantverkande, så jag kör på det.

Spelningen jag skulle på på måndag flyttas fram. Inte oväntat. Förmodligen också det bästa, för jag tror att jag inte hade vågat gå. Men ändå. Allt försvinner.

Jag vet inte.

Ha en bra dag <3