Livet, alltså. Det är helt sjukt vilka vändningar det helt plötsligt kan ta, utan minsta förberedelse därtill. Det har — som ni märkt — varit tyst på bloggen här i en månad. Först för att jag hade influensa och mest bara låg i sängen och var miserabel, och sedan för att Martin hamnade på sjukhus. Vänner på Facebook har fått mer info om detta, jag varken vill eller behöver skriva mer ingående om det *här*, faktiskt. Jag vill mest bara throw it out there för kronologins skull.

Idag är första arbetsdagen på en månad, och det är konstigt att vara tillbaka. Det är konstigt att vara en del av vardagen igen, för den här månaden har verkligen varit märklig och svår på alla sätt och vis. Jag har varit i en hel del oerhört mörka gränder (och vänt!) och jag har haft känslor i verkligen ALLA riktningar, hela tiden turned up to eleven vilket gjort att jag mest bara varit trött, HELA TIDEN. Just nu känns allt bra, dock. Vi är inte riktigt i mål än, men vi är på god väg.

Jag vill inte skriva för mycket, för jag fastnar just nu i allt som hänt och det vill jag som sagt var inte skriva för mycket om. Kanske pratar mer om det framöver, men inte idag. Inte just nu. Just nu väntar jag mest på ett telefonsamtal som sätter en liten boll i rullning inför kvällens besök på sjukhuset. Han är kvar där, men just nu verkar det som att han är hemma hos mig igen innan veckan är slut.

Men idag jobbar jag. Jag började dagen med en kortare promenad (6 km) och det är väl allt som blir promenerat idag because reasons, men jag ser fram emot att allt eftersom kunna komma igång med mina lite längre promenader igen. Jag ligger också en månad efter i löpträningen och behöver ju börja om igen — kanske inte från ruta ett, men åtminstone från ruta två. Det får vara så :) Jag vet ju att jag kommer ikapp, det får väl helt enkelt bara vara lite extra press på mig just nu.

Så ja. Jag lever, MARTIN lever, jag skall försöka komma igång med bloggandet igen nu när jag försöker återgå till vardagsliv igen.