Jag jobbar hemifrån idag. Gick (tog bussen) hem efter att jag ätit lunch igår, förkylningen eskalerade ganska kraftigt under dagen och jag var både matt och hade ont i halsen. Jobbade och vilade när jag var hemma, sedan tvättade jag en omgång tvätt och vilade resten av kvällen. Idag är jag väl okej, men känner ändå att det är bra grej att jobba hemifrån idag. Är inte jättefräschast i världen, och vill heller inte riskera att smitta kollegorna. Jag sitter här hemma i en oversized hoodie och snörvlar, det fungerar det med.

Saker pågår fortfarande i bakgrunden här. Ikväll skall jag ringa ett samtal jag redan nu har enorm ångest inför. Jag vill att det skall gå på ett sätt, men misstänker att det kommer att gå käpprätt i rakt motsatt riktning. Vi får se. Det kanske blir bra, vem vet. Jag kanske har missbedömt personen jag skall ringa såpass att jag blir positivt överraskad av vad som blir sagt? Hoppas kan man ju alltid…

Det känns bara som att jag drunknar i allt just nu. Det är för mycket att hantera på alla fronter. Kan vi inte bara snabbspola framåt till en lugn och vänlig period då allt går lite mer som på räls? Jag blir så himla trött av allt detta. Det är så mycket stress och ångest och sorg och det är tungt. Det är så förbannat djävla tungt.

Det blev ju inget tränat igår, såklart. Inte idag heller. Jag andas snor och min hals surar. Det är ingen fara så länge jag kommer igång igen så fort jag mår bättre. Jag har åtta månader kvar. Det är ingen fara. Ingen fara alls. Men det gör mig ändå stressad. Det är bara ytterligare en sak i allt detta som inte riktigt alls går som jag vill just nu. Ytterligare en grus i skon, liksom.

Jaja. Håll tummarna för mig ikväll, snälla ni?