En av de sämre sakerna här i världen är att vakna en lördag och finna att sovrumsdörren står öppen. Vet ni varför? När Martin är här så vaknar han *alltid* tidigare än mig, och då går han upp och gör kaffe och spelar datorspel och ibland går han till och med och köper färsk frukost åt oss och om jag inte vaknar på eget bevåg kommer han in och pussar och knipsar på mig tills jag är ur sängen. Det är fint. Det är till och med det finaste, knipsande till trots. Vad har dörren med detta att göra? Han stänger alltid dörren för att inte störa mig. Inte för att jag vet hur störd jag faktiskt skulle bli av kaffebryggarens trötta puttrande och eventuellt aggressiva knapptryckningar från tangentbordet, men det är ändå fin tanke av honom. Och står dörren öppen så är det det yttersta beviset på att han inte är här.

Jag drömmer ofta om honom när jag är sjuk. För sjuk är jag. Jag flexade ut och gick hem tidigare igår eftersom jag fick feberkänningar mitt uppe i allt. Svängde inom affären på hemvägen för att köpa mat så att jag klarar mig genom helgen (och lysrören i affären var knasiga, så emellanåt blinkade de till och allt blev så där postapokalyptiskt och märkligt och lite läskigt ni vet?) och sedan kom jag hem, stuvade in allt i kyl och frys och däckade i min säng i ett par timmar innan jag gjorde kvällsmat och tittade på Top Model.

Jag har tittat på Top Model idag också. Det är så dåligt, men det duger när man är sjuk. Det är liksom inget man missar om man skulle råka somna en stund mitt i allt. Och ja, så drömmer jag om Martin. Att han är här och pussar och kramar på mig och matar mig med godis och klappar mig på huvudet när allt snurrar och gör ont och jag mest bara vill skrika i ren frustration över att min kropp har svikit mig IGEN.

Han är inte här den här helgen. Vi tog det beslutet gemensamt förra helgen. Februari är en månad med ganska dåligt med cash på kontot nu efter vår filippinernaresa, så vi vill ju hellre ses nästa helg när det är Alla Hjärtans Dag OCH vår 3,5-årsdag. Det är viktigare. Och nu när jag är sjuk så hade detta ju varit en väldigt tråkig helg för oss, för jag orkar inte göra något. Jag sitter upp i stunder, sedan lägger jag mig ner och surar för att jag inte orkar göra något. Skall snart bege mig in till sängkammaren och sura i min säng istället, samt läsa lite.

Ugh. Jag är verkligen sjukt frustrerad. Min plan för helgen var att springa och ta långpromenader och att gymma, och fast hela kroppen skriker efter att få träna så orkar jag liksom inte? Så jag ligger bara på soffan och blir tjock istället. Det är så det känns. Som att kroppen sväller och är dum och för stor för mina kläder och allt är bara bLÄ. Och näsan är arg, jag hostar och nyser och emellanåt febrar jag. Fucking influensa. JAG VAR SJUK FÖR BARA ETT PAR VECKOR SEDAN DETTA ÄR INTE OKEJ.

Gnällig? Ja. Med rätta. Vafan. Helvetes skitförkylning.

Men ja. Vi gör ett nytt försök att sova bort det. Jag hoppas att jag kan orka ta en promenad imorgon, om inte annat. Jag sprang två gånger den här veckan och det är bra, och nästa vecka kan jag springa tre bara det här släpper. Hoppas, hoppas.

Har ni en bättre lördag?