Jag lyckades göra de mest perfekta eyeliner-vingarna idag. Jag ville bara berätta det. Det kommer ingen bild, för jag har ingen lust att ta en bild på mitt ansikte, men jag vill att ni skall veta att det ser jättebra ut. Så det så. Lade någorlunda avancerad mejk idag trots att jag inte skall på festen – elller ja, faktiskt just eftersom jag inte skall på festen. Jag menar, får jag inte leka med superavancerad awesomesnygg pinupmejk senare under dagen så kan jag åtminstone försöka göra något någorlunda roligt med ansiktet idag ändå, ju.

Jag vet inte om jag har sovit natten igenom. Förmodligen inte. Jag minns liksom inte när jag senast fick en ostörd natts sömn. I somras? Kanske? Vet inte. Inte den senaste månaden, i alla fall. Och så vaknar jag och känner att ”magen känns okej!” men fem minuter senare så krampar och värker den och jag suckar och går upp och försöker att inte tänka på att jag har ONT.

Det är fredag! Äntligen, liksom. Vi jobbar till klockan tre och sedan drar festligheterna igång. Någon form av företagspresentation, och sedan mingel. Mingel är jag väl inte jättepepp på, det känns jobbigt att se de andra uppklädda och glada och partypeppa när jag mest bara vill åka hem och stoppa huvudet i ugnen äta mat och se på Netflix. Det där lät deppigare än det är, jag är faktiskt ändå ganska nöjd över mitt beslut även fast det såklart känns lite tråkigt att miss out på festligheterna. De får skvallra för mig på måndag om det hände något kul :)

Jag ringde aldrig mommo igår. Jag hjälpte mamma med hennes dator och sedan pillade jag på min egen dator (tumblr typ) tills jag kröp i säng vid nio och släckte halv tio och jag BORDE ha fått åtta timmars sömn i natt men så fan heller. Kanske sju. Sju låter mycket, men sjuk OSTÖRDA timmar sömn är bra. Sju timmar studs är inte bra. Och herregud jag VET att det finns folk som har det värre men det gör det inte lättare för mig. Istället dras jag med skuldkänslor utanpå allt annat för att jag har mage att klaga trots att mitt liv ändå är ganska bra liksom.

Men jag var ledsen igår. Jag var på väg att börja gråta flera gånger, men höll mig fram tills jag skulle släcka. Ett par tårar, och sedan lyckades jag knipa bort dem och somna. Det hjälper inte. Inte just nu. Ibland är det bra grej att få gråta av sig, men just nu är det bara ett hinder.

Idag blir det alltså god mat och Netflix, imorgon skall jag kanske gymma, jag skall städa, jag skall sätta henna i håret och handla hem saker till imorgon kväll när Linnea kommer (vid fyra, för den delen) och så länge jag kan få tillräckligt mycket ordning på röran hemma så ser jag verkligen fram emot en tjejkväll med trams och skitsnack och b-filmer. SÅ behövt. Jag är såklart innerst inne livrädd att Linnea skall ställa in, sjuk eller dubbelbokad eller annat, och det är inte brist på förtroende för henne som gör mig orolig utan bara ett behov av att måla fan på väggen ni vet? Ångesten som sticker fram sitt fula huvud genom en vägg av magsmärtor, liksom. ”HEJ DU KANSKE HAR GLÖMT MIG MEN JAG TYCKER ATT DU SKALL OROA DIG ÖVER SJUTTON SAKER JUST NU”

…har jag förresten nämnt min stora obekvämhet kring siffran 17? Jag nämnde det för Martin när vi kollade på ett program om Tourettes och en av ungarna hade även en väldigt påtaglig OCD och han hade också vissa siffror han undvek eller som han drogs till. 17 och 18 känns jättejobbiga. 18 är nog värre än 17 faktiskt, nu när jag tänker efter. Det är kanske inte just siffran utan mer BELOPPET. Att vara skyldig någon en tia eller en tjuga, sure. Att vara skyldig någon ARTON kronor? Herregud. Ångestmonster. Ugh. Det är liksom inte att det är svårt att få fram en tia och en femma och tre enkronor ens. Det är bara en siffra som känns så mycket större än den är.

För att återgå till helgreferatet så skall jag på söndag julpynta, och sedan kommer Eva och Andreas och adventsfikar med mig. Det blir också bra! Glögg och lussegifflar och pepparkakor och kanske lite godis och bara snacka skit och mysa och titta på julgranen.

Jag önskar ändå att Martin var här.