Okej, jag verkar ha listat ut vad jag kan göra för att Facebook inte skall dela med sig av information från inlägget när det delas. Det innebär dock att jag måste komma ihåg att pilla i en ruta varje gång jag publicerar något, men det sätter väl sig som rutin förr eller senare.

Jag har ätit lunch. Det var bra. Det var ingen bra lunch (Subway), men jag behövde äta. Trots frukost vid 8 så var jag akut hungrig och började känna mig illamående. Då har man inget val. Jag vill ju må bra, och utan mat är det mycket svårare. Men bortsett från mat i magen och en stillad hunger är det väl inte jättebra idag, faktiskt. Det är en dålig dag, jag vill bara gå hem och gömma mig men behöver ju gå med på den här afterworken idag. Jag sade det förut. Jag är så opepp, men jag vet att om jag inte går med så är det dåligt, det alienerar mig ännu mer från teamet och jag känner mig ju redan utanför lite för ofta. Det är inte de andras fel, mycket av det ligger på mig, men det hjälper ju inte. Det löser sig. Jag får gå med ut en stund, socialisera tills jag inte orkar mer och sedan gå hem. Jag har paket att hämta ut på posten men misstänker att posten kommer att hinna stänga innan jag kommer hem. Jag får hämta dem imorgon istället. Det är födelsedagspresent till mamma och lite småtrams till mig själv.

Det är jobbigt när flyktnerven är triggad. Jag känner mig jagad, och det är löjligt. Jag är inte jagad. Men ibland tar inte hjärnan till sig av sådan information, utan man spenderar en dag åt att känna sig orolig och nervös och att vilja gå och gömma sig. Jag har saker jag skulle kunna göra för att lösa det, men jag har inget alls jag kan göra för att lösa konsekvenserna av de lösningarna. Jag känner mig fast, och jag vet inte hur jag skall göra. Allt var lättare när man var barn och man hade sin mamma och pappa som höll om en och skrämde bort monstren åt en.

Men ja. Ni vet, det är en sådan period igen. Mörker. (så djävla dramatiskt det lät då)
Det är en konsekvens av att ha varit alldeles för fokuserad på körskolegrejat en lång tid och hela tiden behövt förskjuta varenda liten grej jag egentligen har velat göra. All work and no play makes Carina a dull girl. Jag önskar att jag hade energi och pepp. Jag vill komma igång med träningen igen nu när jag faktiskt kan. För en vecka sedan var det det enda jag kunde tänka på, idag vill jag inte alls. Jag vill bara dra täcket över huvudet och sova bort allt. Hösten gör sitt till. Jag älskar hösten, men allt detta mörker när man går till och från jobbet tar ju ut sin rätt. Jag vet ju att jag kommer att bli piggare och må bättre om jag kommer igång med att träna igen, men herregud. Det är så svårt. Och liksom… om jag har EN sak på schemat efter jobb, om så bara ”fixa disken det tar fem minuter” så känns det som att jag inte kan göra NÅGOT ANNAT ALLS. Hela kvällen förstörd. Det är fånigt, det också. Jag vet att det inte är så. Jag har all tid i världen. Jag är hemma halv fem och går till sängs halv tio. Det är fem timmar jag kan göra vad fan jag vill. Att spendera fem minuter åt att diska eller fyrtio minuter åt den där grejen jag lovat göra på datorn är INGENTING. Jag kan se två filmer eller en halv tv-serie. Jag kan baka eller göra lunchlådor. Jag kan sticka ut till Bulltofta och springa ett varv och vara hemma igen på en timme, för att sedan ta en dusch och bara relaxa resten av kvällen. Varför gör jag så stora problem av allting?

Jag är bara så sjukt omotiverad. Allt är uppförsbacke. Trög djävla lera att försöka ta sig framåt i. Körkortet har inte med detta att göra, där är jag fortfarande pepp och positiv. Det är så mycket annat som drar ner mig, så det kommer ändå. Tankarna. Måendet. Den enorma bristen på energi. Att sitta på soffan en hel kväll och glo för att jag inte klarar av att få tummen ur och göra något. Jag är så trött på det.

Vi får se. Jag borde nog bara ringa Martin och få klaga av mig lite. Han är en superhjälte när det kommer till att hitta lösningar och motivation och att få mig att orka igen. Vi hoppas på det.