Det här hände igår – Midnattsloppet 2015, två år sedan jag sprang min senaste mil och plötsligt gör jag det igen. Tio minuter långsammare än förra gången, men ärligt talat bryr jag mig inte ett dugg om det. Jag sprang just min första mil på TVÅ ÅR, det fanns inte ens med i beräkningarna att det skulle ske och då verkligen inte att det skulle ske på en bättre tid än sist. NÄSTA år däremot, då djävlar skall jag toppa! ;) (för övrigt är första kilometertiden lite fuskig, jag var långt bak i fållan och var tvungen att gå väldigt långsamt framåt för att komma ut eftersom det tar tid att få 500+ personer att sätta fart…)

Det har varit tyst här. Jag har varit sjuk. Gick hem efter lunch i tisdags med feber, och var sedan hemma hela resten av veckan. Bara legat på soffan och kollat på ANTM, mer eller mindre. Jag har varit ledsen och stressad över att sjukdom betyder att jag inte alls borde springa Midnattsloppet, men eftersom jag kände mig tillräckligt kry när jag vaknade igår morse bestämde jag mig för att åtminstone gå dit. I värsta fall får jag väl GÅ en mil, liksom.

Så. Jag och Jenny mötte upp innan loppet och snackade skit och värmde upp tillsammans, och sedan gick vi till våra respektive startfållor och slussades fram mot startlinjen. Målskottet gick och så var vi iväg. Woop! Jag sprang. En kilometer, kändes bra. Två kilometer – samma jag sprang utan stopp i måndags – fortfarande bra. Tre kilometer, woop woop. Fyra, fem! ”Rekord” baserat på mina senaste aktiviteter. Sex, sju – wow, det kanske går trots allt? Här någonstans började högra knät och höftleden att värka, och jag BORDE väl stanna, men har jag kommit så här långt så kanske jag klarar resten? Åtta, nio, jag vill bara gråta och stanna och vila mitt stackars knä och min döende höft. Alla andra är så taggade, jag känner mig bara långsammare och långsammare. Plötsligt är mållinjen i sikte. Nästan utan att märka det lägger jag på ett kol, springer snabbare. Sista 100-200 metrarna springer jag snabbare än vinden. Ju snabbare jag springer desto snabbare får jag stanna! LÅT MIG STANNA. I mål. Tvärstannar. Ramlar nästan omkull. Vinglar som en full idiot pga haltar på båda benen, är yr och trött och glad men har så ont. Tar emot banan, medalj, proteinbar och en flaska vatten. Letar rätt på Jenny med familj för att hämta min väska och säga hejdå. Stapplar hemåt.

HEMVÄGEN är spännande, hörni. Typ halvvägs hemma så får jag plötsligt mer ont än tidigare. Vi snackar ”Jag måste stanna och försöka köra huvudet mellan benen så att jag inte svimmar”-ont. ”Min rumpa gör så ont att jag vill gråta”-ont. Och sedan drabbas jag av akutillamående 2k. Det är alltså ”Jag håller undan hörlurssladden ifall jag plötsligt kräks”-illamående, skojar inte. Lokaliserar en busskur och lyckas långsamt och smärtsamt stappla mig dit. Ett par steg åt gången, sedan lite paus och försöka återfå balans, ett par steg till. Dimper ner på bänken, panikäter min banan eftersom jag inser att illamåendet till stor del beror på ”Har inte ätit mer än en banan de senaste 6 timmarna och sedan sprungit en mil” och min kropp reagerar så djävla illa på att få i sig för lite energi när jag gör av med så mycket. Bananen hjälper tillräckligt för att jag skall kunna ta mig sista vägen hem.

Jag tappar upp ett bad. Jag var inom stan tidigare under dagen och köpte en badbomb och jag krälar snart nog ner i varmt, citrusdoftande glittervatten och lyckas hålla mig där i en halvtimme innan jag börjar må väldigt illa igen. Gör ett halvhjärtat försök att få i mig en macka men den ligger just nu till 99% i soppåsen i badrummet. Går och lägger mig istället. Vaknar idag och kan knappt gå på högra benet, men vafan. DET VAR VÄRT DET. På riktigt, jag är så djävla glad att jag klarade av detta igen. Regn och blött och sent på kvällen och omgiven av 6000 andra löpare är tydligen vad jag behöver för att klara av att springa mer än 2 kilometer utan stopp.

Idag skiner solen, jag är vråltaggad på en promenad men håller mig på soffan pga ont. Skall spela lite GW2, och jag har tvättid om ett par timmar. Jag har en del träningskläder jag behöver få tvättat, så ;)

Ingen Martin den här helgen. Han är sjuk. Istället kommer han ner på onsdag eller torsdag och sedan kör vi tillsammans upp på fredag. JAG SKALL FÅ KÖRA! Får se ifall jag orkar hela vägen upp till Göteborg, eller ifall vi byter förare någonstans på vägen.

Så ja. Måndag+tisdag skall jag städa och fixa här hemma, och sedan är det pojkvänsmys för hela slanten. Om jag orkar så skall jag springa på tisdag+torsdag och i helgen, annars blir det typ torsdag+helgen, ifall benet inte har givit med sig tills dess.

Nu blir det som sagt lite GW2 innan jag skall fixa lunch. Ni får ha en bra dag :)