Hårresande

(White Flour, står det under mjölgubben på min tröja)

Ja alltså. Ibland får jag ju frispel och färgar – mot bättre vetande – håret blont. Eller ja, bleker det blont. Jag vet inte varför. Trots att jag ursprungligen är blond så är det ingen färg jag faktiskt passar i. Ändå känns det som att jag tagit varvet om blont ett par gånger för mycket :P

Jag började färga håret när jag var …hm… 13 eller 14, tror jag. Sedan dess har jag med ett par djävligt smala undantag haft färgat hår. Bilden ovan är från ett av dessa undantagstillfällen; detta är min egen hårfärg.

Skittråkig, jag vet. Istället har jag satsat på att färga håret i regnbågens alla färger (nåja) och har bland annat haft följande färger:

  • Svart
  • Rödsvart
  • Rött
  • Blåsvart
  • Blått
  • Lilasvart
  • Lila
  • Grönt
  • Brunt
  • Orange
  • Superblekt blont
  • Lite mer ”äkta” rött
  • Rosa

Jag har även haft tvåfärgat hår ett par gånger, t.ex. svart och grönt eller blont och blått :)
Sistnämnda kombination hade jag när jag var 14 år gammal. Jag var jättekär i en kille jag hade musikkunskap med och ville ju se lite tuffare ut än jag var. Rådande mode på den tiden var för övrigt motsägelsefullt; man skulle antingen klä sig i jazzbyxor och jättetighta kläder, med Buffalo’s till, eller så skulle man ha baggybyxor och sneakers. Jag försökte mig på både och men var väl inte riktigt bekväm i något. Så jag hade gröna armébyxor som var för stora (vid något tillfälle då och då hade jag även ett par av pappas gamla byxor på sig, jag skojar inte :D) och kamomönstrad tröja från JC och så stora blå slingor i mitt fulblonda hår. Det finns en anledning till att jag inte har några bilder från den här tiden alltså, det var min tid som den fula ankungen. Numera är jag ju tydligen snygg, sägs det från ett par olika håll. Jag håller väl med :)

Men ja. Nu är håret rosa och jag ser ut som en sjuttonåring (eller tolvåring, om man skall lyssna på vakterna på Mejeriet i Lund…) och jag vet inte jag. Jag känner mig på många sätt som sexton igen, fast med mer självvärde och stabilitet än jag faktiskt hade på den tiden :P

Men nu djävlar skall jag sluta skriva om mitt hår och istället leta rätt på kläder, för jag har ingen lust att gå naken på jobbet och osminkad är inte heller någon höjdare :P

1 svar på ”Hårresande

  1. Jag är precis likadan när det gäller hår. Har inte sett mer än ett par centimeters utväxt av min naturliga hårfärg sedan sommaren 2000. Men att färga håret och ändra frisyr är ju den snabbast make-overn ever så varför inte? Förstår inte folk som inte ”vågar” klippa eller färga håret för de är rädda att de ska ångra sig. Hallå, det är ju bara hår, det växer ut.

    Oj oj, jazzbyxor och buffaloskor, det modet minns jag allt. Helst kombinerat med en luvtröja, typ Fruit of the Loom eller Champion. Minns du sportmodet? Hur alla såg ut som om de var på väg till en gympalektion i sina adidasbyxor med knappar och luvtröjor.

Kommentarer är stängda.