(det finns banne mig för få bilder på oss två ihop. det får vi åtgärda!)

Fem år. Det är ju nästan en evighet, ändå. En BRA evighet. Den finaste av alla evigheter – för det är VÅR evighet. På något vänster har vi två lyckats hugga (knipsa!) tag i varandra och hållit fast i fem år, trots 30 mils avstånd oss emellan. Vi har helgerna, och ibland – ibland – underbara veckor ihop. Julledighet och sådana saker, liksom. Semester. De bästa grejerna, för det innebär inte att jag efter två nätter måste trycka ner mitt bös i en väska och åka tillbaka till Malmö igen, eller med hjärtat på väg ut ur strupen låsa dörren när han tagit sina saker och åkt hem. Någonstans lär man sig hata söndagar, för det är vår sista dag ihop på en vecka. Någonstans längtar jag mig sönder och samman efter långa, tråkiga skitsöndagar när vi bara slöar på soffan en hel dag och zappar mellan värdekassa program på TVns alla kanaler.

Mest av allt längtar jag efter att få flytta ihop med dig, men vi jobbar på det. Det kommer att lösa sig. Har inte avståndet tagit kål på oss efter fem år så kommer vi att överleva den sista perioden fram till en flytt, också.

För varje vecka lär jag känna dig mer och mer, och jag älskar allt du är. Du är en av de snällaste människor jag vet. Du är så sjukt smart (ibland FÖR smart kanske :D) och väldigt ödmjuk (…för det mesta ;)) och oavsett var, när eller varför kan du fortfarande få mig att skratta. Heck, jag kan ju börja skratta i min ensamhet på öppen gata bara genom att tänka på något du sagt eller gjort. Jag tycker att det är viktigt. Så länge vi kan få varandra att skratta så är har vi ett Forever After på gång här.

Vi firade ju förra veckan, men idag är vår EGENTLIGA femårsdag. På mitt håll har det varit en dessvärre ganska kass dag iochmed besvär med hemresan från Visby, men jag hoppas att din dag har varit bättre.

Jag ville mest bara säga att jag älskar dig. Det vet du ju, men jag tycker om att säga det också. (”Vad praktiskt”, amirite? ;))

Det var allt :D

♥ ♥ ♥ ♥ ♥