EGENTLIGEN så borde man ju sitta hemma och dricka vin och kolla på skräckfilm ikväll, men min finaste Knipsmeister kommer äntligen hit så vi tänkte gå ut och äta lite och sedan ta det lugnt. Han har ju åkt på något djävelskap som haft honom relativt utslagen i två veckor nu, och det verkar vara någon form av lunginflammation. Möh, stackars älsk. Lunginflammation är fortfarande det värsta jag har upplevt i sjukdomsväg – det enda som kommer i närheten är den kvällen när jag jobbat i bowlinghallen och åkte på någon helt tokig kräkgrej som fick mig att kasta upp runt 10 gånger mellan 22 och typ 12. Jag ringde pappa och bad honom komma och hämta mig eftersom jag började må väldigt dåligt, och vi hann köra kanske femtio meter innan han fick tvärstanna bilen så att jag fick kasta mig ut och spy. Sov i Annas gamla rum den natten och jag kommer ihåg att Fredrik kom ner mitt i natten och klappade mig på ryggen och försökte trösta mig medan jag kräktes och grät för att allt var så djävla jobbigt. Men det var ändå inte lika illa som när jag låg i nästan tre veckor med influensa och påföljande lunginflammation, fyfan. Det var då jag tappade så sjukt mycket i vikt också, och folk på jobbet antingen gav mig komplimanger eller klagade på att jag blivit ”för smal” och jag mest av allt bara ville slå alla på käften för att de ens vågade försöka recensera min kropp. För helvete.

Anyhoooo. Det är fredag och jag har inte sett solen sedan i tisdags. Plötsligt blev allt grått och trist igen, och jag hoppas verkligen att ljuset är tillbaka snart. Vilken humörsboost, liksom! Jag var helt fjärilig och squeee och skuttig och allt var så shiny där ett tag, och sedan dippade det lite igen när solen försvann och allt blev grått igen. Men det lossnar snart, våren är på gång och det dröjer inte länge innan jag kommer att börja klaga på att solen stör och är för varm och att jag längtar efter mörkret igen ;D

Jag oroar mig lite över ifall Martin faktiskt kommer att komma ner eller inte. Jag har 100% fullständig förståelse ifall han inte känner att han orkar köra i tre timmar när han faktiskt är sjuk och mår dåligt, men jag saknar honom ju. Att det är Alla Hjärtans Dag imorgon spelar ingen större roll så, vi kan alltid fira vår kärlek nästa helg istället ifall det kniper. Jag bara hatar de här långa avbrotten när vi inte har möjlighet att ses på en helg eller två.

Oavsett när han kommer så har jag ett stort paket inslaget i Star Wars-papper och dekorerat med glittriga hjärtan åt honom, som jag tror och hoppas att han kommer att uppskatta.

Blir det så att Martin INTE kommer så blir det skräckfilm ikväll. Och sedan skall jag lyckas sova också ;D Jag vet inte varför jag numera blir så nervös av skräckfilmer. Jag antar att det är för att jag har levt i snart 31 år och lärt mig allt mer om hur människor fungerar och att många skräckfilmer inte är så fantasy som man tror :P FOLK ÄR CREEPY.