Foto: Monica Hansson (2011)
Lyssnar på Otyg. Egentligen lyssnade jag på Inkubus Sukkubus, men jag fick sådant dårkänn att jag MÅSTE lyssna på Otyg. JUST NU. Så nu spelas Trollslottet och det sprider sig ett lugn genom benen i min kropp. Får alla så? Extrema impulser att ni MÅSTE höra något just NU annars blir man galen? Ohgods Vintersorgs röst. Vad händer mer när jag hör Otyg tror ni?
Jag måste till SKOGEN. Blir skogstokig. Måste ha träd omkring mig, vill klappa stenar och känna solstrålar i ansiktet. Eh. Kanske skall byta musik ändå. Inte för att Inkubus Sukkubus var så mycket bättre i den aspekten, de driver ju bara fram mina wiccatendenser haha ♥
Rhapsody får mig att vilja döda drakar, Sisters of Mercy får mig att vilja sitta på en regnig, grå perrong och stirra ut i fjärran, Emelie Autumn och Dresden Dolls får mig att vilja klä mig i trasiga dockklänningar och dricka té i röda salonger, Rammstein får mig att vilja explodera, Loreena McKennit förtrollar mig och egentligen all musik påverkar mig i olika riktningar. Det är väl kanske normalt? :)
Svaret på det eviga dilemmat ”Skulle du helst vara blind eller döv?” är att jag nog skulle vilja dö. Jag kan inte klara mig utan musik men jag kan inte klara mig utan böcker. Men om jag verkligen, verkligen måste välja så ta mina ögon. För utan fiolstråkar och dubbla trumset och synthslingor och skönsång kan jag nog inte ta mig genom en enda dag faktiskt.
Top artists enligt last.fm. Relativt korrekt, men jag hade ett långt uppehåll mitt i allt och började lyssna på ny musik sedan.
Otyg – Huldran
Under täta kvistbältens gälaved
På ljungklädda hygler och furvuxen hed
Under månskärans spirande skymningsglans
Som förtrollar och fägnar i skugglekens dans
Mannakulning ljuda i fager ton
I skydraget insveper daggstänkta mon
En skepnad skönjes nu ute kvällningens fång
Och trånande sjunger en snärjande sång
[Refräng:]
Själasutten
Ditt tunga sinne lömskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fördärv
Själasutten
Ditt arma blod för huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv
På skogens rese färdes de vildsköna rå
I stjärnpraktens lyster längs den hogstarka å
Hon dig lockar från milans glödande kol
Och fördärvar sinnesfriden hos din gemål
I gruvlig oro hon kallar ditt förslavade namn
Men fjättrad du står i skogfruns giriga famn
Hon var den vackraste mö som bland kvinnfolk fanns
Men i gråmossan släpar en djurlik svans
[Refräng:]
Nu när myrdimman tätnar i gryningens tid
Åter igen du är hemma vid
Men i själen du våndas och tiden blir svår
Ty tankarna färdas mot vildvuxna snår
Att i dövelse tjäna det blevo din lott
När skogsnuvan kallar och tar dig förgått
Musik är mer än bara ljud. Och så fort man har lyssnat ganska mycket på en viss skiva på ett visst ställe under en viss tid, så GÅR inte att lyssna på den igen utan att kastas tillbaka till den man var då och vad man upplevde. Jag som är en nostalgiromantiker gillar det. Har ju förstås endel musik jag bara lyssnar på vid vissa sinnesstämningar bara därför, men det är okej. Det kommer med territoriet, så att säga.
Blind Guardian får mig att vilja rida över vida ängar nedanför ett slott i en magisk fantasyvärld. Charta 77 får mig att vilja kämpa för rättvisa och solidaritet. Blackmore’s Night får mig att vilja bo i en fin liten stuga i en medeltida engelsk by där jag kan påta i min trädgård.