Precis innan man somnar, när ögonen är någonstans i höjd med Australien (det vill säga; down under) och ens hjärna börjar domna bort i takt med ens alls långsammare andetag – DÅ kommer man på massor av jättespännande saker att skriva om i sin blogg. Och eftersom man just skall till att djupsova lite så tänker man – fullkomligt logiskt – att ”det här minns jag ändå i morgon, no need att första en god natts sömn för att resa mig upp och skriva ner alla dessa idéer på ett papper!” Nackdel. Jag kommer inte ens ihåg upptakten till de här planerna, då än mindre vad de faktiskt gick ut på. Nåväl. Förhoppningsvis kommer det som ett slag i nacken någon gång under dagen – jag vill ju roa er läsare med mer än nag nag nag om vad jag skall göra under dagen eller vad jag har gjort under dagen.

NP: Misfits – Skulls

Jag har ont i nacken. Jag tror att jag måste sluta ha datorn på soffbordet när jag sitter i soffan, jag måste sitta så skumt med armarna och de har ingen chans att vila. Istället drar de på nacken. Jag är ju ändå lite framtung, ha-ha, så det är ju inte precis som att de har det så lätt ändå, axlarna mina. (förresten ja, mina två jättesnygga bh:ar jag lyckades köpa i rätt storlek på H&M är ju självklart sådana som på något vänster kliar som fan i ryggen på en :( jag får välja bort att ha dem, jag blir ju galen på att ständigt behöva dra upp handen under tröjan där bak för att riva hud.)

Jag är allvarligt talat nervös idag. Inte för redovisningen, den får gå som den går, men …tentaresultatet. Del ett, är det ens uppsatt? Del två …jag vill inte få UK. Jag vet att jag kommer att bli jätteledsen om jag får UK, och det där ”om” känns mer som ett ”när” och jag vill inte behöva göra tentan igen! Sure, nästa tenta går säkert bra, det är ju bara att friska upp minnet och nu sitter ju det mesta ändå som det skall, men …jag vill inte. Det ligger mig som ett städ om halsen (precis som mina boobz) och jag känner att jag blir helt sned i hela ryggen av att ens tänka på den där ondskapta djävulstentan. Jag vill så otroligt gärna ha ett litet G plitat bredvid mitt namn, och jag hoppas. Och det är det som fäller mig, för när jag väl läser ett UK – vilket jag räknar med att göra! – så har jag ändå ett liiiitet styng av pyrande hopp inom mig, och det fäller mig. Om jag inte hoppas, om jag inte har den där lilla lilla studsande myran inne i hjärttrakten, så skulle jag klara av UK-resultatet bättre än jag kommer att göra när jag väl lät myran födas.
Argh.

Anyhoo. Det är sista skoldagen, så jag får snyfta av mig lite här i bloggen när jag kommer hem sedan. Förhoppningsvis får jag så mycket annat (bra annat) att tänka på att jag överlever ändå…

Näsan är fortfarande kittlig.
Idag hade jag för övrigt behövt min svarta halsduk, jag är ju klädd i rött igen. Jaja. Jag får mismatcha så att jag slipper dra på mig en fuktbaserad förkylning (för med det vädret vi har är det ju ingen risk att man blir sjuk av kyla och torr väta)

Over and out.