-Älskar du?
-Ja, jag älskar. För sann kärlek dör aldrig.

Jag avskyr att läsa ut Det. Jag hatar hatar hatar det. Jag avskyr att de tappar sina minnen, förlorar varandra, försvinner och suddas ut. Jag vill att de alltid skall älska varandra. Jag vill inte känna tomheten genomsyra mig så som den gör när jag vänder sista sidan och ingen av dem längre minns varandra. De var så viktiga. De ÄR så viktiga. Och JAG glömmer aldrig.
Jag älskar er. Jag älskar Stephen King, och vad han givit mig. Vad hade min uppväxt varit utan Förlorargänget? Vad hade jag vetat utan att ha läst Den Förskräckliga Apan? Hur hade jag sett på livet om jag aldrig någonsin tagit mig igenom Pestens Tid eller Lida eller Jurtjyrkogården?

Ja, jag älskar.

(och detta är bara efterdyningarna, den obligatoriska melankolin som alltid slår till när jag läst ut bokserier eller fristående böcker där karaktärerna tar fysisk form för mig.)