Vaknade, undrade varför klockan inte ringt och fick ett ögonblicks panik när jag insåg att den var åtta. ÅTTA?! Jag tänkte ”jaha, och tåget går om tjugosex minuter… jaja, då sover jag kvar istället, annars kommer jag att stressa ihjäl mig” och sedan kom jag på att jag ju faktiskt skulle gå upp åtta, och inte sju, idag! Hoho.

Jag skyller på min dröm:
Jag jobbade i bowlinghallen en lördag förmiddag på sommaren, tillsammans med Fredrik och Peter. Vi hade lite kunder men det var lugnt… Så kom en äldre kille med glasögon och blont hår, han såg svettig och stressad ut, och frågade om vi hade koll på hans bokning. ”Ja, vi är ju femhundra, ni har väl inte missat oss?” och Fredrik fejkade att vi hade stenkoll. Så ut på banorna med dem; sedan skulle de spela laserdome (de skulle spela i omgångar, om 1311 st åt gången). De hade beställt någon jättepizza av Fredrik varpå jag fick bestämma att vi fick göra fem mindre pizzor istället eftersom vi inte har möjlighet att göra en sådan pizza. Sedan var pappa där för att styra upp allt, och Pablo var där. Då såg köket ut som det gjorde innan vi byggde om och hans döttrar satt inne på Kjells kontor och sjöng och lekte såpopera. Men jag skulle i alla fall baka pizza medan Pablo fixade något, och då kom det en kille och beställde någon skum pizza (något på P) som vi inte alls har, och blev jättesvidig när jag sade åt honom att välja en från menyn. Då sprang han in i köket, varpå jag skällde ut honom och körde ut honom. Precis sekunden därpå får jag syn på en kvinna som står i kassan och äter baconchips, så jag skäller ut henne efter noter och kör ut henne också och är till och med otrevlig, för att jag blir så störd. Får syn på att Leif har kommit och bestämmer mig för att inte behöva oroa mig mer för bowlingbanorna. Sylve kom med jättefina blommor till pappa och Leif för att de bjudit ut honom på födelsedagsmiddag och sedan vaknade jag och var stressad.
Dumma jobb. Dumma femhundra fotbollsungar som ville spela bowling och laserdome.