Efter SEXTON DAGAR har vi äntligen internet hemma igen. Jag kan inte påstå annat än att jag är sjukt missnöjd med Tele2, och jag kommer att undvika samröre med dem i fortsättningen (när jag flyttat isär från exet och så vidare). Tack, men nej tack. Ni har varit långsamma, dryga och försökt göra er lustiga på vår bekostnad, och den väldigt konstiga räkning vi fick hem idag gör oss INTE mer vänligt inställda till Tele2. Nu sätter jag dock punkt för detta. Jag orkar inte bry mig mer. Men jag kan inte rekommendera Tele2 till NÅGON. Hejdå.
Annars då?
Tja… uppochner, åt helvete och djävligt dåligt. Har sedan i lördags lunch ätit en halv Grandiosapizza, typ 10 salta balkar, en minimal salladsportion och fyra Bullens pilsnerkorvar. Har gått ner ett kilo i ren förtvivlan och spenderade större delen av söndagen med att ligga i sängen och önska att jag var någon annanstans. Depressionen är ett faktum, och jag vet inte vad jag skall göra för att ta mig ur. Jag vill inte ha piller, jag vill inte gå till någon terapeut, jag vill bara må bra och fungera som vanligt igen. Jag har ju alltid sett på mig själv som en glad och positiv människa, men cynikern i mig tar över och jag hittar inte längre något att vara glad över. Allt känns så sjukt hopplöst, och jag har satt så stora käppar i hjulet för mig själv att jag inte vet vad jag skall ta vägen. Jag är förtvivlad och börjar gråta för ingenting, trots mina desperata försök att bete mig som en vuxen människa. Jag vet bara inte hur jag skall laga detta, och det gör mig så ledsen. Jag har förstört så in i helvete för mig själv här. Ett tafatt försök till att be om ursäkt har gjorts, men ja. Nej. Det är för sent och det är förstört.
Känner att jag vill och behöver fly hem till min ö. Tittade på flygbiljetter och båtbiljetter idag men jag har inga pengar och jag ville bara gråta över hur omständligt det skall vara att ta sig hem. Jag behöver Eric och jag behöver Leo och jag behöver få gömma mig under en filt på Erics soffa med en kopp te och en bebis att klappa på. Jag slits i stycken här och jag klarar inte av att tänka klart. Jag vill bara spola tillbaka tiden en månad och göra precis tvärtom vad som gjordes.
Jag vet att jag inte är särskilt tydlig med vad jag talar om här ovan, men jag vill inte skriva det i ren skrift för det var ju så problem började. De senaste, i alla fall. Jag behöver hålla detta inom mig istället, även om jag är rädd att jag skall gå sönder. Men det löser sig. På ett eller annat sätt löser det sig väl alltid?
Men ja. Hur gör jag med depressionen då? De enda utvägar jag ser är att åka till mamma eller att åka till Visby, och jag behöver Visby så det sliter i mig. Satt och grät en timme i telefon med Eric i lördags natt. Fina underbara vän som finns där när ensam och ledsen Zombie behöver få prata ♥
Jag vill snabbspola framåt. Eller bakåt. Eller jag vet inte. Jag vill bara inte vara HÄR och NU. Jag vill prata med en specifik person om detta men det går inte det heller. Och jag vill ha min syster hos mig. Jag vill få prata med henne och lyssna på henne och höra vad hon tycker, och låta henne veta att hon inte är ensam. Jag saknar henne så djävla mycket, och det gör mig ju heller inte gladare. Varför försvann du, Anna? :(
Jag klarar bara inte av att hantera det här själv. Jag behöver någon som kan tänka åt mig och förklara och trösta och få mig att slippa behöva bära detta själv. Jag orkar inte.
Vet du Carina, att be om hjälp är inte någon svaghet. Om du mår så dåligt som du beskriver är det faktiskt det enda vettiga att göra. ”Knapra piller” låter kanske jobbigt, och kanske också som någon slags bisarr bekräftelse att det är fel på dig. Försök istället se det som att du har för låga serotoninnivåer som kroppen behöver hjälp att känna. Du vet väl att när nivåerna av serotonin är för låga kan kroppen inte känna av att den behöver producera mer, först när man tillför det känner kroppen igen det och tänker ”ja just det, det var ju det jag skulle fixa”. Att hjälpa sig själv är inte ett tecken på svaghet, så mitt råd är att du ringer och ber om hjälp.
Ett samtal till Anna är förstås svårt, kanske kan du skriva ett brev istället? Det är svårt att tänka sig att du och jag numera är äldre än vad hon blev, för mig var hon alltid så vuxen när vi träffades, det är svårt att sätta i relation att vi faktiskt är äldre. Sina syskon behöver man förstås alltid och jag förstår att det känns som en bit av ditt hjärta saknas, jag tror aldrig att man känner sig riktigt hel efter en sådan förlust.
Jag vet att det är hundra år sedan. Men om du vill prata så vet du vart jag finns, även på telefon.
Kram på dig!
Emma