Jag läste David Eddings’ böcker om Belgarion första gången när jag var 14, har jag för mig. Jag kan ha varit 15 också. Det var hur som haver när jag gick i högstadiet. Den första fantasybok jag ägde var ”I lagens namn” av Terry Pratchett, en bok jag vann i en novelltävling jag ställde upp i (första placering <3). Denna var dock inte den första fantasybok jag läste, utan jag började med Sagan om Belgarion.
Flera gånger har jag läst om serien (Belgariaden + Malloreaden) och tyckt att det är sådär nostalgiskt mysigt att läsa om böcker jag ”växte upp” med och som jag alltid uppskattat. Läste nyligen ut den sista boken i Malloreaden och insåg förvirrat att jag faktiskt nu tycker att de är skit. De är inte bra skrivna, Eddings upprepar sig flertalet gånger och språket är inte särskilt bra. Bortsett från det …så irriterar jag ihjäl mig på könsstereotyperna.
Alla kvinnlig karaktärer är egentligen en och samma. De är grälsjuka, giftnadslystna, fjantigt romantiska (alla börjar gråta så fort de tycker att något är fint), tycker om att handarbeta, vill bara umgås med andra kvinnor för ”kvinnor behöver andra kvinnor att få prata med om små saker”, tycker att bada är det bästa som finns, hänger gärna upp gardiner, försöker vara överlägsna…
Ugh. De manliga karaktärerna är också lika varandra, det är som sagt var inte särskilt välskrivna böcker, men de har ändå saker som skiljer dem åt och som ger dem karaktär. En sak som de genomgående har gemensamt är dock att de ständigt gör narr av kvinnor. De himlar sig, säger nedlåtande saker och verkar all in all ha djäligt kass respekt för kvinnor. På samma sätt som kvinnorna har djävligt kass respekt för dem.
Nej, allvarligt talat. Jag har uppskattat att läsa Belgarionböckerna tidigare, men det här var sista gången. Jag blir bara arg på det.
Det finns så mycket bättre fantasy. Jag läser så mycket hellre Weiss/Hickman, Hobb, Williams eller Pratchett. Deras karaktärer har karaktär, och de är inte i närheten av lika förstenade i sina könsroller. Deras hjältar och hjältinnor är personligheter med både brister och goda sidor, och man förstår vad som driver dem.
Tack för allt, David Eddings, men det är slut mellan oss nu. Det är inte jag, det är du och din förstenade världsbild och dåliga litteratur. Ring inte mig, jag ringer inte dig. Hejdå.
Eddings har brister ja. Jag var betydligt äldre än 14-15 när jag läste Belgarion och Mallorea så jag la genast märke till dem. Upprepningarna störde mig särskilt. Han hade ju visserligen en förklaring för den extrema upprepningen av Belgarion-ploten i Mallorea men den köpte jag aldrig. Jag tror mer att han hade dålig fantasi.
Jag stör mig enormt mycket på att Polgara typ 50 gånger under 10 böcker berättar att hon gillar att brodera/se eftersom det håller ”fingrarna upptagna men hjärnan ledig” eller vad det nu är. Ce’Nedra gör ”liksom en liten gest” sisådär 40 gånger och det enda vi egentligen får veta om Liselle är att hon har smilgropar :P
Jag håller med, faktiskt. När det gäller de manliga karaktärerna så har han runt tio olika personlighetsdrag att använda sig av. Detta märker man tydligt när man läser hans andra bokserier där exakt samma karaktärsdrag kommer igen även om han har blandat om dem lite grand.
Jag har själv läst böckerna några gånger (sagan om Belgarion) men hans andra alster var bara långtråkiga eftersom det inte var någonting nytt.
Den boken om Altur tjuven (eller vad den nu hette) var ju bara hemsk. Så fort hjältarna fick problem så gick en gud in å plockade bort dom därifrån för att de skulle kunna studera situationen i sisådär 10000 år för att sedan sättas tillbaka igen med enorma kunskaper för att krossa motståndet.
Plus då, så klart, att alla karaktärsdrag återfinns… synd.
[De är grälsjuka, giftnadslystna, fjantigt romantiska (alla börjar gråta så fort de tycker att något är fint), tycker om att handarbeta, vill bara umgås med andra kvinnor för ”kvinnor behöver andra kvinnor att få prata med om små saker”, ]
Hade velat påstå att herr Eddings är spot on jag :P
Kram
Puh