Foto: Mia Schlyter

Varje dag är en resa. På något sätt kommer jag hela tiden framåt, uppåt, till nya platser. För varje steg jag tar blir jag en bättre människa. Eller, rättare sagt: INSER jag mer och mer att jag ÄR en bra människa.

Jag tror att det stora fallet neråt började innan jag hamnade i min depression och panikångest. Seperationen från Nathaniel drog också ner mig. Men nu, ett år senare, så har jag klättrat som sjutton. Är på topp, mår bra, stormtrivs på jobbet och inser att jag faktiskt ser mycket bättre ut än jag tidigare givit mig själv cred för. Börjar väl förmodligen bli ganska dryg i hela min uppskattning av läget, men ja. Jag tror att jag kan stå ut med att folk uppfattar mig som uppblåst och självgod efter att jag har spenderat större delen av mitt liv med olika typer och nivåer av självförakt. Jag tycker nog faktiskt ärligt talat att jag förtjänar att få må bra och tycka om mig själv nu :)

Jag har fortfarande mina flaws. Det kommer jag nog aldrig ur. Så mycket saker jag skulle kunna hitta hos mig själv att förakta om jag bara letade tillräckligt noga. Kan redan nu, utan betänketid, genast komma på fem saker bara sådär. Vi struntar i dem nu. Vi fokuserar på det bra, det där jag mår bra av.

Jag gillar det. Det är faktiskt mycket roligare att må bra än man kan tro :)

Och som jag glatt basunerade ut på Facebook igår; Jag är återigen en nyfiken och pigg sextonåring, med självförtroendet bakom tjugosjuåringen. Ni får se upp, för det är nu jag är farlig :3