Pappa och Prescilla, Bohol Oktober 2011

Jag har verkligen svårt för avsked. Två timmar innan vi skulle åka från pappa i fredags så började jag gråta. Fjantigt, kanske. Jag vet inte jag. Jag vet bara att jag har min pappa på andra sidan världen, ett dygns resa, och att det inte är lätt för vare sig mig eller honom att ta sig till varandra om det behövs. När vi väl skulle säga hejdå på flygplatsen ville jag inte släppa. Det är sådant djävla avstånd, och då tyckte jag ändå att han bodde långt bort när han var kvar på öjn och jag i Skåne.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Jag är glad att pappa är lycklig och att han har hittat en plats där han trivs och en kvinna han älskar och mår bra med. Det är ju det som betyder något, liksom. Att min familj mår BRA. Men ja… Ibland önskar jag väl faktiskt att han kunde må bra och vara lycklig lite närmre, liksom? Det är ju svårt att inte vara det minsta självisk, och jag är en ganska självisk person.

Nåväl. Jag får spara pengar och åka tillbaka, även om jag inte känner att Filippinerna egentligen är den sortens resmål jag vill till. Skit i landet, jag vill träffa min pappa. Jag saknar honom redan, men ja. Tänk på annat. Svälj saknaden.

Jag älskar dig pappa ♥