Det är idag sex år, på dagen, sedan min storasyster Anna gick bort. Det känns mindre ”svårt” för varje år, eller hur man skall säga, men jag saknar henne så enormt. Det finns så mycket jag vill säga henne, det finns så väldigt många tillfällen då jag inget hellre vill än att lyfta på luren och ringa henne och bara få prata. Och tro mig, även om sex år har gått så kan jag fortfarande bryta ihop och gråta av ren saknad.
Jag tänder ett ljus för Anna idag.
Never thought
This day would come so soon
We had no time to say goodbye
How can the world just carry on?
I feel so lost when you are not at my side
But there’s nothing but silence now
Around the one I loved
Is this our farewell?
– Within Temptation, ”Our Farewell”
hej, jag undrar om du skulle vilja göra ett bloglovin-byte. Jag följer dig om du följer mig! :) lämna gärna ett svar i en kommentar på min blogg! :)
Inte kul när man förlorat en älskad person! *kramar om* Kram Bella
Ajaj, jag hörde talas om detta via bekanta i samband med Medeltidsveckan samma år. :(
Varje år tänker jag lika mycket på dig, på Anna och på er familj just den 19:e. Det var en så fruktansvärd sak som hände, så onödigt och fullkomligt meningslöst. Jag tror att det på sätt och vis blir lättare med tiden, inte för att man slutar älska eller sakna, utan för att man får distans och lär sig hantera smärtan.
Stor kram!