…men seriöst, de gör väldigt ont. [Varning! Nu blir det kvinnosnack galore!]

Okej, med en varning utfärdad till de som inte vill läsa följande kommer jag nu att diskutera indianer i vassen.
Som jag sagt tidigare brukar jag få ont i brösten precis innan dagen D, men detta känns annorlunda. De känns svullnare och ömmare än någonsin, och jag fattar inte varför. Faktum är att de gör ont utan att jag ens snuddar vid dem, och det är ovanligt deluxe…
Det gör mog orolig och nervös. Om detta är hur min kropp reagerar INNAN det drar igång, innebär det då att jag kommer att dö när jag väl får mensvärk?

Jag har aldrig varit sams med min mensvärk, men bara tre gånger har det varit riktigt djävla illa. (därmed inte sagt att den är gullig whatsoever alla andra gånger – den tar snart livet av mig.)
a) när jag fick mensvärk på samhällskunskapen, drog i mig fyra ipren 400 mg och ville ta en naproxen av Hanna; Vi frågade skolsyster för säkerhets skull, varpå hon stirrade på mig och surt upplyste mig om att jag överdoserat och inte fick äta värktabletter på två dygn. Fuck you, tänkte jag, och gick hem och drog i mig några till.
b) när jag vaknade mitt i natten av att jag var så svullen och öm över njurarna att jag inte kunde ligga ner, inte kunde sitta upp, utan fick halvligga i en timme innan jag lyckades sömna. Grät större delen av tiden; smärta gör mig rädd, och det gjorde så satans ont att jag inte kunde låta bli.
c) när jag och Zzucken var hos mommo i julas för att pynta hennes gran och jag hade så ont att jag var tvungen att koncentrera mig på att inte kräkas över mommos soffa. Försökte, väldigt distansierad, hänga med i hennes kontinuerliga pladdrande, men allt var en rosa dimma för mig. Vedervärdigt.

…och det vill jag inte uppleva igen. Men mina bröst verkar antyda något åt det hållet?
Gosh nabbit.

För övrigt svullnar de typ en storlek varje gång jag skall ha mens. Yay. Fördel med ensamma söndagar: jag kan knö runt i pyjamas, utan bh, utan att behöva skämmas. Ha!