Jag hatar känslan av att jag förlorar människor. Att jag tappar bort dem, att de inte längre står mig så nära som jag skulle vilja.
Och väldigt sällan ser jag en personlig skuld i det hela. Skuld är visserligen fel ord, det är inte min tanke att tynga endera parten genom att utse vem som är skyldig till förfallet, men i brist på bättre uttryck för det får det duga.

Jag vill umgås. Och folk vill det inte. De har bättre saker för sig. …alltid.
När folk inte ens vill erbjuda mig ett svar på mina frågor, är det då märkligt att jag känner mig vilsen?
Jag saknar dig. Jag saknar många, men mest saknar jag dig. Men som det är just nu så tänker jag låta dig vara – vill du ha kontakt med mig igen lämnar jag ansvaret åt dig. Allt för många gånger har jag fått tjata, och när mitt tjat inte ens resulterar i endera ett positivt eller negativt svar, så orkar jag inte bry mig längre.

Du betyder väldigt, väldigt mycket för mig, men tills jag betyder något för dig lämnar jag dig ifred. Inte utan en isande ångestkula i magen, och inte utan att känna svindel och förskräckelse, men det är bäst såhär. Kanske vaknar du en morgon och inser att du känner ett styng av saknad för mig. Kanske gör du det inte, men i vilket fall som – låt mig veta. Låt mig ge dig en sista kram, få se dig en sista gång, och sedan skall jag aldrig mer besvära dig.
Och är det inte fallet: hör för guds skull av dig! Du gör mig ledsen och nedstämd.

Jag skall försöka att inte tjata så mycket mer om det här nu.
Här ovan står vad jag vill ha sagt – frågor på detta kan ställas via kommentarer.