Som vanligt är det jag som är boven i dramat. Allt är som vanligt mitt fel, det är bara jag som gör fel och har fel och är fel. Såklart. För hur skulle någonting någonsin bero på någon annan?

Först tror jag bara att det är min egen skeva självinställning det beror på, men sedan inser jag att nej, du håller ju faktiskt med. Så då hade jag rätt. Vad bra. Inget är ju bättre än att ha rätt antar jag.

Det känns som att jag är på fel plats i livet. Fel jag. Kanske skulle jag aldrig ha lämnat ön trots allt? Jag hade kanske mått sämre idag om jag stannat, men kanske hade jag ju faktiskt mått bättre. Det hade det nog varit värt. Men jag vet inte… Det går inte att ändra vad som har skett, så man får väl ta och roll with it antar jag. Just nu känner jag mig som en inkräktare i mitt eget hem. Som en främling i mitt eget liv. Men det spelar ingen roll. Inte för mig, inte för dig, inte för någon. Och jag börjar bli bättre och bättre på att bara svälja allt och låtsas att det inte finns. Finns det inte kan det inte skada mig, amirite?

Jag är bara så fruktansvärt djävla trött på att må så djävla dåligt, och det finns ingen lösning på det. Oavsett vad så är det förstört, och det kan bara gå neråt från här.

Jag vet inte. Jag önskar bara att någon skulle vilja bry sig lite om mig. Jag är emo och låter som en idiot, men det är så det blir. De jag betraktar som mina närmsta vänner är för långt bort för att kunna ge mig en kram eller ett vänligt ord, mina andra vänner …äh. Det spelar ingen roll. Ge mig ett par timmar så kommer jag att kunna låtsas att allt är Peachy Keen igen. Superbra.