Drunknar i nostalgi. Lyssnar på musik som för mig är väldigt, väldigt starkt betingad med Visby på flera nivår och känner att jag just nu är på helt fel plats. Jag behöver få känna min ö under fötterna snart, jag behöver få andas på riktigt och det kan jag bara hemma, bara vid havet i Visby. Herregud, jag har förträngt Gotland så länge just nu att det bara slår över mig som en tidvattenvåg. Jag får anstränga mig för att sitta still, jag vill bara springa bort, springa hem. Det spelar ingen roll att jag inte har familj kvar på ön, jag behöver ön. Jag önskar att jag hade råd att åka hem, jag hade åkt på första bästa lediga dag och bara varit. Satt mig ner i ro och andats. Kramat sönder mina älskade vänner som är så långt borta att det skär i mitt hjärta om jag tänker för mycket på dem. Jag vill lägga mig ner på hällarna vid Högklint och stirra upp i natthimlen och kända doften av sommarnatt och havsluft. Helsingborg har inget alls att sätta upp mot min hemö, inget kan någonsin ersätta Gotland när det kommer till kritan. Jag klarar inte av att bo där längre, för jag är för vild och behöver min frihet, men jag behöver fanimig Gotland också. Det skriker i blodet på mig.

Varför ligger Gotland så förbaskat långt från Helsingborg?

Giv mig styrka att överleva denna förtvivlade saknad.