Gammalt bös. Jag är filosofisk idag, plundrar minsta vrå av min hjärna på tankar att bearbeta. Ibland är jag förvånad över hur saker och ting blev. Jag började som ett barn och nu är jag en kvinna. Jag började utan värde och nu är jag ovärderlig. Det är bra. Jag trivs med mig, och jag ångrar inget. Hör ni det? Inte en enda sak. Alla vägskäl jag stått i har slutligen tagit mig i rätt riktning, och jag valde rätt hela tiden.
Därmed inte sagt att det finns kakor jag ville äta, saker jag önskar aldrig skett.

Det snurrar fortfarande i mitt huvud. Jag försöker få bort det, men det går inte. Kommer det att sitta där för alltid? Kommer jag att kunna lägga det helt bakom mig eller kommer det att vara tatuerat i mig i resten av mitt liv? Jag vill ha bort det. Jag vill att någon sträcker sig inom mig och plockar bort allt som har med det att göra, och låter mig slippa undan. Orka. Inte mer än så: orka.

Jag har en bula i mitt huvud. Jag sprang in i en glasdörr i fredags, och innan det sker glömmer jag alltid bort exakt hur det känns när man slår huvudet så hårt att det blixtrar för ögonen på en.
Och blåmärken sitter på min arm som fingeravtryck från någon form av fantom. Jag har alltid blåmärken, och jag kan inte ens kartlägga hur jag fick hälften av dem. Konstigheter.

Jag låter för depp. Jag vill mest ha sagt att jag mår väldigt bra, men jag hade gärna mått lite bättre om jag bara kunde släppa tankarna på det där jag hatar att ha i mitt huvud. Kanske behöver jag bara prata med rätt person om det? (fast vem är rätt person?)

Inget rollspel imorgon. Sorg!
Däremot skall jag fråga Ingrid om hon vill komma och leka :)