För att spinna lite vidare på hela grejen om tankar och så där, så oroar jag mig ibland över ett visst drag jag har. Jag läste om det en gång i National Geographic eller något sådant, i en artikel om sociopater, och just den biten som stämmer in på mig (dock inte till 100%, jag ÄR ju trots allt inte sociopat :P) är hela idéen om att man själv är den enda riktiga människan.
Jag har ofta svårt att koncentrera på att andra människor fungerar på samma sätt som mig; att de också har känslor och tankar man behöver ta hänsyn till, och att de faktiskt är lika verkliga som jag.
Det är väldigt förvirrande för mig ibland. Jag tror att det kan vara lite därför jag faktiskt glömmer bort att en del andra finns; ibland glömmer jag  bort halva min släkt, ibland går dagar innan jag kommer på att folk finns. Jag vill inte kalla det klassisk glömska, för jag tror att det har att göra med hela ”jag är den enda verkliga”-grejen.

Jag handlar ofta utan en tanke på konsekvenser för andra inblandade; ibland blir jag förvånad över Nathaniel när han uttrycker en åsikt eftersom det ibland helt enkelt inte finns i min värld att andra HAR åsikter.
Det är svårt att förklara det här rent svart på vitt, men jag försöker ju i alla fall.

Mitt universum snurrar helt enkelt verkligen runt bara MIG. (mig och mig och mig, bara mig och min mamma) (fast i det här fallet är det snarare Nath än mamma som befolkar världen med mig)

Han är min manliga motsvarighet, men ibland undrar jag hur mycket vi faktiskt fungerar på samma sätt. Är han också gud i sitt universum på samma slutgiltiga sätt som mig? Är han också den enda riktigt verkliga människan?