Min syster dog igår.
Om jag åker hem till lägenheten ikväll skriver jag mer.
Om inte så vet ni i alla fall varför jag inte är online.

Anna – jag älskar dig så djävla mycket. Snälla, kom tillbaka.
Jag klarar inte av det här.

Jag trodde aldrig att det skulle kunna kännas såhär. Jag vet vilken enorm ensamhet jag upplevde när jag gjort slut med Patrick, men det är inte på långa vägar något som det här. Jag vill bara kunna ringa henne, om så för en sista gång, och berätta för henne att jag älskar henne, att jag saknar henne, och låta henne förstå hur viktig hon är för mig.
Hon har alltid, på sätt och vis, varit en förebild för mig. Hon var vacker, hon var så levande. Det var som Fredrik sade; För henne var det antingen svart eller vitt, hon hade inga gråskalor. Antingen var hon arg, förbannad och rent livsfarligt ilsken, eller så var hon barnsligt glad och skrattade åt allt. På så sätt var hon som ett litet barn, även när hon var 25. Nu blir hon aldrig äldre.
Hon somnade igår, och vaknade inte. Två månader innan hon skulle fylla 26. Ingen vet hur eller varför, men efter fredag kanske några frågor kunnat besvarats. Ingen tror dock att hon kan ha tagit livet av sig, men man vet ju aldrig.
Jag är så matt. Jag orkar inte gråta mer, mina ögon svider och jag är yr av alla känslostormar. Bodde hemma i nättras, skall hem och bo inatt igen. Jag vill inte vara ensam just nu, inte nu i början.
Jag är bara så förtvivlad, så rädd. Jag är så rädd att jag kommer att tappa bort henne, lyckas sudda ut alla minnen av henne; glömma hennes röst.
Jag vet inte vad jag skall göra, vad jag skall tänka. Jag vill bara ringa henne. Skicka ett sms. Hälsa på henne. Jag vill krama på henne, prata med henne, trösta henne och skratta med henne. Men …aldrig mer. Jag klarar inte ens av att se vad som kommer att ske imorgon, i övermorgon. Kommer jag någonsin att kunna sluta gråta över henne?
Min älskade syster. Vi var sällan sams, och hon gick mig ofta på nerverna, samtidigt som jag var orolig för henne och hennes leverne. Men vad gör man nu? Jag vill bara att det här skall vara en mardröm.
Jag klarar inte ens av att skriva det här inlägget som jag vill. Jag vill ju berätta om henne, om hur mycket jag älskar henne, men… mina skrivna ord kan inte beskriva hur mycket jag sörjer henne.

Anna. Jag hoppas att du drömde vackert när du sov.

Fan fan fan. Det river och sliter, och jag vet inte vad jag skall göra. Det är så slutgiltigt, det finns ingen återvändo. Jag kommer verkligen aldrig mer att få prata med henne. Vad gör man nu?
Varför händer det HENNE? Hon har inget gjort för att förtjäna att bara gå bort, så ung. Varför måste det vara så djävla orättvist? (och varför kan jag inte få hålla om henne?)
Kommer vi att klara det här?
Drömde om döden hela natten. Vart jag än befann mig dog folk omkring mig. (och varje gång meningen ?Anna är död? formas i mina tankar börjar jag gråta. jag vill inte förstå, kan inte.)

Det kan inte vara sant. De måste ljuga.
Jag har hennes mobilnummer. Jag har bilder på henne. Självklart måste hon finnas?

VARFÖR?

…och så var allt …slut. Tårar jag inte trodde fanns har jag gråtit idag, men jag har hittat styrka hos min familj. Och när jag äntligen tror att jag kan hantera mig själv, så brister jag ut i ny gråt vid ljudet av mina bröder, min mor, min far och deras sorg.
Det gör så ont att se en kista och veta att ens älskade syster ligger däri, att man aldrig mer kommer att få se henne, prata med henne, krama henne. På väg in i kyrkan fick jag panik, började gråta och ville bara vända och gå ut, men mamma drog med mig in. Satt med mamma i ena handen, pappa i andra handen och Ricards arm om mig. Min älskade familj. Min älskade syster.
Ny bild på henne i galleriet, en mycket bättre än den förra. Hon var så vacker när hon log.
Så otroligt många i kyrkan. Det var så vackert. Blommor och ljus överallt, och ett foto på Anna i mitten. Folk jag glömt fanns där. Annas farmor och farfar, folk från min fars släkt, mina arbetskamrater, Annas gamla vänner, mina vänner. Det var så fint att så många kom, men på sätt och vis ville jag ha vår sorg för oss själva. Det var VÅR Anna, varför måste vi sörja tillsammans med ett trettiotal andra?
Nu är det över. Just nu känner jag lugn, även fast mina ögon svider. Idag var sista dagen jag ställdes inför min syster. Från nu framåt kommer hon att vara aska, och en sten.
(och jag fick panik och började gråta hysteriskt när vi ställdes framför kistan, att lägga rosor därpå och säga hejdå. jag vill inte säga hejdå, det blir aldrig hejdå. jag bär ju henne med mig hela tiden, hur skall jag då kunna säga farväl?)

Och ni frågar hur jag mår. Å ena sidan mår jag ju bra, men… å andra sidan fattas en bit av mig, och jag tror inte att den biten kan komma tillbaka.
Jag älskar min syster alldeles för mycket för att kunna må bra. (ni förstår hur jag menar.)

Och jag har kramats, kramats, och kramats. Och när man själv fått sina känslor i stiltje, när man själv känner sig behärskad, måste man plötsligt ge tröstande kramar till folk man knappt mött tidigare, knappt hört talas om.
Men det var fint att så många kom, att så många brydde sig.
Jag kommer att minnas dagen då min syster mötte världen för sista gången.

Anna. Tack för att jag fick dela 25 år med dig. Älskar dig nu och för alltid.