2006-10-18 @ 14:20:45

Det gör ont i min bröstkorg igen. Igår tog jag ett djupt andetag och hela bröstkorgen kändes sprängfärdig, och jag fick panik av den plötsliga och isande smärtan. Försökte låta bli att andas för djupt ett tag, och sedan gick det över av sig själv. Och nu känns mina lungor och min bröstkorg isande igen. Vad är det som står på? Jag gillar inte alls när min kropp uppvisar tecken på att den är abnormal.
(Leo: ”Du har en defekt freakshowkropp!” angående mina handleder. Sowwy!)
Ibland får jag irriterande muskelryckningar också, men det får nog alla. Ni vet, när det känns som att en blodåder i benet slår hårdare än ens hjärta och hela benet kittlas och känns konstigt?

Har jag berättat för er om min narkolepis, förresten? Jag är ökänd för mitt sömnproblem. Det är lite spännande… Om jag somnar vaknar jag inte förrän jag är utvilad. Det spelar ingen roll VAD som händer med mig/runt omkring mig, jag är levande död och helt lealös. Folk får oftast panik när jag somnar, eftersom det oftast sker på helt djävla fel ställe; stående under konserter (Helloween, SRF-04), lutandes mot vikingatält (KiR4 -04), i en bil i Nynäshamn (vaknade nerbäddad i min säng i Visby sex timmar senare) eller i baksätet på en bil fylld med träsvärd.
Folk kan skrika, slå, hälla vatten på mig, hålla för näsan på mig – whatever. Jag vaknar inte.
Ibland är jag vid medvetande, men komatös. Det är väldigt obehagligt, och jag avskyr känslan av att vara instängd i mig själv. Jag kan vilja öppna ögonen eller röra mig eller tala för att kommunicera med folk omkring mig, men jag kan inget göra, jag bara ligger där, oförmögen att röra mig alls. Det gillar jag inte.
Jag brukar upplysa folk om min lilla åkomma när jag umgås, för att de inte skall behöva oroa sig när (om!) jag somnar. Tyvärr blir jag förskräckligt tung att bära, så det gäller att hålla mig vaken ifall det skulle uppstå en risk för att jag måste förflyttas while asleep.

…nackdelen är att när jag försökte tala med en läkare om detta, i hopp om att kanske få någon medicin så att jag slipper somna när jag umgås med folk, så upplyste hon mig glatt om att det ”bara är en fas!” och trodde att det skulle gå över. Um. Jag har varit sådan här i sex eller sju år nu, när hade det tänkt gå över menade hon?
Det har dock varit ett tag sedan sist, och eftersom jag inte är vad man kallar rik så har jag inte råd att gå och tala med en bra läkare om det, eller hämta ut medicin for that matter, om jag nu skulle få recept.
Jag prioriterar att få Orudis utskrivet framför något som egentligen inte behövs, iochmed att jag faktiskt inte somnar så länge folk håller mig aktiv genom t.ex. konversation. Så det så.