Vad gör celibat med en människa?

Jag blev sexuellt aktiv när jag var arton och några månader. När jag efter att ha funnit ut att min pojkvän varit otrogen bestämt dumpade honom (jag är en toffel och ursäktar det mesta, men inte fan vill jag dela med mig av MIN pojkvän med någon annan!) gick utan sex i femton månader hann jag gå igenom ganska många stadier. Folk klagar efter en eller två månader utan sex, och jag förstår dem. De första månaderna är nämligen de svåraste, de när man fortfarande minns känslan av en annan människas hud mot sin egen, när man fortfarande minns SEX och vad SEX innebär för var och en som är delaktig.

Efter de första månadernas abstinens och saknad börjar man vänja sig. Det kan gå ett par dagar mellan de tillfällen då man tänker på och saknar sex. Och plötsligt inser man att man faktiskt överlever. Det är inte roligt, och det får en att krympa som person, men man märker ändå av att behovet och begäret av en annan människas kropp mer och mer ”försvinner”, eller kanske mer ”går i ide”.

Efter femton månaders celibatleverne blir man väldigt glatt överraskad när man plötsligt inser att man är uppraggad, har en stilig pojkes hand i sin och är på väg hem från krogen i ett ösregn man knappt märker omkring en.

Sedan blev det sex några gånger till, med en annan stilig pojke, och iochmed det uppbrottet som fick mig att må väldigt dåligt gick det hela sexton månader till innan sex inträffade igen.
Andra gången i celibat märkte jag än mindre av det än första gången. Kanske för att jag redan åkt karusellen en gång, och visste vad jag hade att vänta mig?

På något sätt märker man att man lär känna sig själv på nya plan. När andra sexar loss hela nätterna krävs det att man kan sysselsätta sig och sina tankar med annat. Man inser att man kan överleva utan andra människor. Fast jag skulle nog vilja sätta det såhär istället: Man KAN överleva utan att ha någon annans hud mot sin, men vill man?