Ikväll har jag bara lyssnat på Michale Graves. Jag har tre skivor i datorn. De har gått om och om igen. OCH JAG TRÖTTNAR ALDRIG. Det är ren kärlek, det där. Jag och Michale Graves. Giev! Min obsession över Doyle Wolfgang von Frankenstein försvann illa kvickt när jag insåg att det var sångaren jag ville ha. (fast tro inte att jag för en sekund skulle nobba Doyle om möjligheten uppstod! No sir-ee!)

Lublublublub. Drömmannen finns, han är trettio+ och bor i USA. Kommer han någonsin till Europa på turné kommer jag att åka och se honom, ensam eller med sällskap. Inget spelar roll, förutom Michale. Typ ;) (jag är inte så obsessed fangirl som det kanske framstår, men jag har ändå en aning förälskat mig i en man som gör underbar musik, har en ljuvlig röst, stoltserar med dödssnygga armar, har en het kropp och on occasion sminkar sig till ett skelett – hur kan man INTE älska en sådan kombination!?) (det är något med mig och musiker. alla mina män har varit musiker. alla. förutom en, förvisso, men jag slår vad om att han har en gitarr hemma under sängen ;))

Eh. Godnatt, var det ja…