Don’t want your love anymore
Don’t want your kisses, that’s for sure

Everly Brothers.
Har jag någonsin sagt hur mycket jag älskar musik? Och att jag alltid tar åt mig personligen när folk dissar min musiksmak?

Ända sedan jag blev aktiv musiklyssnare vid åtta års ålder har jag varit fast. Musik dygnet runt. Musik tyst i mitt huvud på lektioner, musik som skriks ut i ren falsksång när jag cyklar med cd-spelare i fickan, musik som gör att halvtimmes tågfärder till Helsingborg känns som fem minuter med hjälp av min iPod.

Jag har alltid varit livrädd för att förlora ett sinne.
Jag tycker om att känna smaken av vad jag äter.
Jag tycker om att känna ytan på det jag tar på.
Jag tycker om att ha någorlunda god balans (det är väl ett sinne, ne?)
Jag älskar att höra musik och omgivningsljud (även fast jag stör mig järnet på fåglarna som byggt bo utanför mitt fönster, dö kråkdjävlar, dö!)
Jag älskar att läsa och skulle aldrig stå ut utan att få läsa böcker, serier eller se på tv.

Hej och hå, lagom meningslöst inlägg.
MEN meningslösa inlägg är vad jag skriver och andas varje dag, så who cares? :D