Andra har fredagen den trettonde att oroa sig inför. Jag har den tjugosjunde mars.
Det handlar om att jag får för höga förväntningar på dagen. Det är ju MIN dag, självfallet inbillar jag mig gärna att allt kommer att kretsarunt mig. Och det gör det aldrig. Istället tar jag åt mig av minsta nedgång och allt känns bara skit. Förra året satt jag i sju timmar på en flygplats och glodde. Ingen brydde sig om att det var min dag, och allt kändes så dåligt. Jag ville gråta, men hur kan jag gråta på en flygplats? Året innan, eller året innan dess, gick allt åt helvete på jobbet och jag fick stå till svars inför ett trettiotal förbannade kunder för något jag inte ens kunde påverka. Jag kan inte ens komma på en enda födelsedag som varit perfekt. Det har alltid slutat i besvikelse och tårar.

Egentligen vill jag bara sova bort hela eländet.
Istället skall jag städa, spela WoW och åka till Helsingborg och gå på Buttericks.

En annan sak jag hatar är att ha fest/kalas. Jag kommer aldrig undan ångesten; det enda som går runt i mitt huvud är Thomas  Karsks (den tyska pojken) kalas i En Komikers Uppväxt. Ni som läst boken vet vad jag menar: Alla barnen som skrattar i mjugg, allt går åt helvete. Jag vill inte. Och samtidigt verkar allt fungera som det skall. Folk klagar aldrig, folk verkar ha trevligt och folk tackar efteråt. Jag blir bara så nervös av det ändå. Jag är inte bekväm i att vara värdinna, man måste underhålla alla och se till att alla trivs.

På fredag kommer Lotta att ha med sig några av sina vänner, och jag har sagt till folk i mitt guild att de får komma. Och vad skall jag göra sedan? Le och hoppas att folk trivs? (och hela tiden kommer jag att vara livrädd att grannarna skall komma och bulta på dörren, jag kommer att sätta upp en lapp imorgon men ändå)
Jag vet inte.

Jag skall i alla fall klä ut mig till ett skelett, tänkte jag. Skelett i hög hatt och med döskallesmink. Då har jag alltid ett ansikte att gömma mig bakom. Jag kan låtsas att jag ser ut genom någon annans ögon och att jag inte alls är där, ifall det går så illa som jag alltid oroar mig för.

Sedan blir det Gotland i en vecka.