Jag är lite irriterad idag, känner jag. Misstänker att jag har ägglossning, det brukar bli så då… Chattar med Greg men stör mig på minsta lilla detalj, typ. Ni vet, sådär, man sitter med en morrning nere i halsen och försöker trycka tillbaka den? Jag vill väsa.
Jag tycker dock inte alls om att vara irriterad. En del verkar inte ha något emot att vara sura och gnälliga djävlar ibland, själv blir jag fruktansvärt ilsken på mig själv när jag blir irriterad. Det är ju mitt jobb att kontrollera mig själv, och när jag misslyckas med det kan jag inte bli annat än putt.

Har jag ägglossning får jag lov att börja äta mina p-piller om två veckor. Sedan vet jag. Sedan kanske jag får reda på att jag slipper surna till som gräddfil en gång i månaden. Det hade varit så skönt… Livet på en dans rosor och så vidare, ni vet?
Jag har inget emot att vara kvinna, inte alls. Jag har bara något emot att vara så djävla kvinnlig! Jag bekräftar ju verkligen alla fördomar om kvinnor med PMS när jag väl drar igång, och det stör mig. Ibland tänker jag att jag hade velat vara en kille istället. Fast then again, inte. Jag gillar att ha en midja och att ha bröst. Och att jag får kyssa pojkar. Jag tycker ju inte alls om flickor, så hade jag varit man hade jag nog illa kvickt blivit homosexuell.

Nu skulle jag kunna ranta på om skillnaderna mellan män och kvinnor här ett tag, men eftersom ni som läser (förmodligen) är antingen eller tror jag nog minsann att ni redan vet vad som gäller. Mrrf.

(oh, det hjälper alltid att få skriva av sig lite när man är på ARGH JAG VILL SLITA HUVUDET AV DIG!-humör ^_^)